Tid att leda

”Det är inte sant att medierna enbart står för ”distortion” – deformerande förvrängning – där politiker vill nå väljarna med sina berättelser. Berättelserna saknas. Och med dem politikerinsikten i vad det innebär att man har låtit sig väljas till republikens toppämbete.”

TORBJÖRN KEVIN

Tidigare chefredaktör för Åbo Underrättelser

Statsministerskapet – är det ett skitjobb? Ordvalet är Helsingin Sanomats. HS satsade nyligen fyra sidor på att via intervjuer med sex tidigare statsministrar få svar på frågan om det är möjligt att klara av jobbet som statsminister.

Fyra texttunga sidor gav få svar. Ungefär samtidigt fick jag frågan varför jag ofta kritiserar statsminister Juha Sipilä.

Frågan överraskade mig. Som ledarskribent hade jag följt med och kommenterat alla statsministrar från och med Harri Holkeri (1987–1991).

Från fall till fall i substansfrågor – med kritik på raden och med infallsvinkeln att statsministern är landets ledande politiker.

Det hindrade inte att jag som journalist skämdes när mina kolleger inte kunde släppa Matti Vanhanens (2003–2010) famösa brädhög när den redan var uttjatad.

Jyrki Katainens (2011–2014) svaghet blev att det inte gick att leda en regering med Samlingspartiet, Vänsterförbundet och De gröna. När sitsen började tära på Samlingspartiets opinionsstöd lät partiet en prbyrå omforma honom till en politisk talare som inte hade stöd i hans egen personlighet. Det blev tidvis komiskt.

Finländska statsministrar slits mellan två roller. Man är partiordförande och man leder brokiga koalitioner. EUanslutningen tillförde ett krävande arbetsfält.

Matti Vanhanen säger i HS att man bör ha tänkt färdigt innan man blir statsminister. Stora idéer föds inte längre medan man leder regeringen.

Bara det borde få politiker och journalister att inte släppa frågan.

Vanhanens kolleger vittnar om det omöjliga i att dygnet runt förutsättas ha svar på mediernas frågor.

Enligt Katainen tillåts inga mänskliga verbala misstag. Statsministern riskerar bli en juridisk och teknisk kamrer.

Men det iögonenfallande med HSreportaget var att ingen av exstatsministrarna pekade på någon väg ut.

HS kanske aldrig ställde den väsentligaste frågan. Den här: Vad ingår i statsministerns roll som nationell ledare?

Om politikens roll avtar vid sidan av andra aktörer, vad betyder det för statsministerns arbetsbild? Är statsministern enbart ordförande för statsrådet, eller är han eller hon också en ledarfigur bland andra (företagsledare, kulturpersonligheter etc) som påverkar hur kollektivet Finland och finländarna tänker och agerar?

Om den Vanhanenska synen att statsministrar ska hinna tänka färdigt innan de svär ministereden är riktig är läget prekärare än vad som är acceptabelt.

Regeringen är den viktigaste politiska styrenheten. Den måste kunna agera snabbt på förändringar i omgivningen (lokalt, nationellt, globalt).

En del omständigheter kan snäva in det rörelseutrymmet. En är att statsministrarna inte hinner tänka. En annan att en statsminister har hunnit tänka en tanke och är oförmögen att avstå från den ens då högen av motbevis växer sig hög.

Att vårdreformen avancerar under rådande omständigheter är en lek med samhälleliga resurser som saknar motstycke i vår politiska samtidshistoria.

För all del, statsministern mötte kritiken i statsministerns frågetimme för några veckor sedan. Han sa att vårdreformen är historisk, den största efter kriget.

Insikten borde få en statsminister att känna ens lite ödmjukhet.

Men Sipiläs ord står snarare för en tunnelsyn som låter politiken överrösta substansen.

Att bli historisk som statsminister är unnat alla som är beredda att försöka. När risken är att det kan ske med oåterkalleligt negativa förtecken vore det bra med lite ödmjukhet.

Politikens utkanter intar långsamt dess centrum. Donald Trump med flera bekräftar att så sker, men politiken reagerar med att okänsligt hissa sig upp i högre isolation.

När EU knäar under polskt och ungerskt urgröpande av centrala europeiska värden svarar EUledarna med att försäkra att de senaste årens kriser har svetsat dem samman. Bara beslutsamhetens gemensamma väg återstår.

Det klingar så uppenbart falskt att europeiska trumpar inte behöver anstränga sig. De etablerade politikerna arbetar till deras fördel.

Det är här mina krav riktas mot statsministern. Det är inte nog att agera kamrer med tidtabeller som främsta fixpunkter.

Det är inte nog att ständigt upprepa att en stark europeisk ekonomi gagnar hela Europa.

Var finns de övergripande berättelserna om på vad en europeisk framtid baserar sig, och var de nödvändiga beskeden om hur enskilda nationella beslut passar in i vilken människosyn? Politik är inte kamrerskap.

Finländska statsministrar efter Paavo Lipponen (1995– 2003) verkar ha trott att vi inte behöver berättelserna.

Statsministern förfogar över landets samlade medier. Litar man inte på förmedlande journalister kan man publicera egna texter. Bloggtexter som knack as fram i det omvittnade tankevakuumet fyller inte den funktionen.

Det är inte sant att medierna enbart står för ”distortion” – deformerande förvrängning – där politiker vill nå väljarna med sina berättelser.

Berättelserna saknas. Och med dem politikerinsikten i vad det betyder att man har låtit sig väljas till republikens toppämbete.

Tidspressen är faktisk, men den är inte huggen i sten. Statsministern måste inte vara en föredragsautomat.

Han eller hon kan använda tiden till att tänka – och att utveckla resultatet med egna ord.

Jag har ingenting emot Juha Sipilä som person, tvärtom tycker jag han i början av karriären demoniserades på grund av sin laestadianska koppling. Men jag är otillfredsställt nyfiken på vilken människosyn som ligger till grund för hans politik.

Det är inte detaljbeslut som utvecklar samhället. De ska följa av de stora berättelser som måste driva politikerna.

Statsministrar avgör i hög grad vad och hur omgivningen diskuterar. Utrymmet är mycket större än vad Sipilä & Co vill inse.

Dessutom: Europeiska ledare föds nationellt.