Julbrådskan uppfanns på 1800-talet
Det mesta av det vi kallar ”traditionellt julfirande” är högst 60 år gammalt. Urgamla traditioner från medeltiden eller vikingatiden är oftast fria fantasier. Det säger Anne Bergman, tidigare arkivarie vid Folkkultursarkivet.
– Vi anser gärna att julen står för kontinuiteten i en föränderlig värld. Vårt sätt att fira jul är ändå en ganska ny blandning, säger pensionerade folklivsforskaren Anne Bergman. – Under 1700-talet var julafton inte speciellt prioriterad. I de högre samhällsskikten firade man en hel julsäsong med danser, överraskningar, lekar och resor. Ute på landsbygden var julen en mera kollektiv fest med huvudsakligen bus och brännvin, säger hon.
Under 1800-talet kom de tyska sederna till städerna i Finland, och julen i de högre skikten blev en modern statusfest. På landsbygden fortsatte man ännu att busa och supa.
Adventstiden började firas
På 1840-talet började man allmänt tala om ”julbrådska”. Under samma tid började vi fira hela adventstiden med julen som kulmination. Då blev också julbelysning i form av lanternor och lyktor vanligare utomhus.
– Från och med 1850-talet började storbönderna överta överklassens jultraditioner, men de anpassades och blev ett tillägg till de gamla sätten att fira. Som förenklad version av kandelabrar fick vi de tregrenade ljusen. Bordet fick samtidigt vit duk och finaste servisen, säger Anne Bergman. Bibelläsning vid bordet blev vanligt.
– Maträtterna kom också från överklassen. Lutfisk, olika lådor, risgrynsgröt och pepparkakor fick sina platser på julborden. Med tiden sipprade den här traditionen neråt i samhällsklasserna.
Under sent 1800-tal separerades den religiösa och den profana jultraditionen och gick delvis i olika riktning. Begreppen ”julstämning” och ”äkta julkänsla” blev vanliga. – De svåra åren kring sekelskiftet ledde samtidigt till att välgörenheten fick luft under vingarna. Redan under tidigt 1900-tal började en del familjer välja bort traditionen att ge och få julklappar, och beslöt sig för att i stället ge pengar till välgörande ändamål, säger Anne Bergman.
Marthornas julkampanj
Från 1920-talet och framåt propagerade Marthorna för en jul med mindre stress, så där som man gjorde förr. I den vevan lyftes den ”traditionella” julmaten med lådor, gröt och lutfisk tillbaka på borgerskapets julbord. På köpet kom det trearmade ljus som aldrig tidigare funnits i kandelaberkretsarna. Julen blev samtidigt mera personlig, familjecentrerad och lite nostalgisk till sin karaktär. Så har den förblivit.
– Numera är julen allt oftare en sympatisk profan helg när man ska vara snäll. Den kristna grunden till firandet har hamnat i bakgrunden för en stor del av finländarna. Å andra sidan är ju snällheten den äldsta jultradition vi har. Redan under medeltiden var julen tiggarnas tid. Kyrkan hade ansvaret för fattighjälpen, och man hade en skyldighet att hjälpa sämre lottade. Det var i praktiken en form av skatt, säger hon.
– Ännu under 1800-talet trodde man också här i Norden att de rikas generositet och välgörenhet skulle lösa de ekonomiska problemen i samhället.
Ännu under 1800-talet trodde man också i Norden att de rikas generositet och välgörenhet skulle lösa de ekonomiska problemen i samhället. Anne Bergman, folklivsforskare
Ingen traditionspolis
Anne Bergman har forskat i helgtraditioner under hela sin yrkesverksamma karriär.
– Vi som forskar i folkliv är inga traditionspoliser, vi är öppna för att allt förändras med tiden. Alla kommer till exempel inte ihåg att traditionen med julkonserter exploderade först på 1980-talet, nu är de en självklarhet som ”alltid” funnits. Hon är övertygad om att jultraditionerna fortsätter att förändras, men riktningen är det svårare att uttala sig om. Julens färg är förstås inte längre röd, det ser vi redan. Det man hittar i pyntväg är snarare vitt, silver, guld eller blått, och skalan förnyas varje år.
Julen har varit gul
Men det röda är i och för sig en sentida amerikansk färg. På 1800-talet var julens färg gul. Det gula symboliserade ljuslågans sken, Kristi gloria och andra ljus- och värmekällor.
– Eventuellt håller vi på att återgå från julaftonsfokuseringen till 1700-talets obrutna festperiod. Det som talar för det är de logistiska problemen med att samla alla generationer under samma tak under en enda kväll. Det ställs allt högre krav på regissören ju fler personer som är inblandade.
Redan 2006 gjordes en undersökning bland ungdomar om vad som är det viktigaste med julen, och de flesta svarade ”att man får vara tillsammans”.
– Antalet rätter på bordet och mängden julpynt är inte det avgörande. Och reser man helt enkelt bort på julen är man ju också tillsammans, säger hon.
Traditionen med julkonserter exploderade först på 1980-talet, nu är de en självklarhet som ’alltid’ funnits.”
Anne Bergman