Okänd soulförmåga med stilig cover som visitkort

Brittiska Zara McFarlane är ett fynd i souljazz-skrået, menar Ralf Sandell.

Zara McFarlane

Arise (Brownswood Recordings)

Det här har jag sagt förr och jag upprepar det gärna: en bra cover är ingenting att underskatta. En lyckad nyversion av en gammal goding kan vara till hjälp för lyssnaren att få ett grepp om en okänd artist.

För att ta ett konkret exempel: kanske hade jag aldrig upptäckt ett av mina senare tiders fynd, brittiska Zara McFarlane, om jag inte i skivaffären lystrat extra till hennes ytterst finstämda version av The Congos roots-reggaeklassiker Fisherman, en av mina favoritlåtar alla kategorier.

Förutom att hon lyckas förmedla sin egen personlighet och stil i tolkningen, avslöjar valet av cover också någonting väsentligt om Zara McFarlane som en uttryckligen brittisk sångerska. Det hörs att London är hennes hemstad och att rötterna finns i Jamaika.

Inte för att det låter som reggae på det där mest typiska sättet. Snarare är det något i känslan som förmedlas, en känsla för afro-karibiska rytmer och tung, dubbig bas. Hon låter till exempel inte som en typisk afroamerikansk soulartist.

Arise, utgiven i höst, är McFarlanes andra album. Frånsett nämnda Fisherman, har hon skrivit det mesta av det övriga materialet själv och låtarna håller utan vidare mycket jämnhög standard.

Men vid en första bekantskap är det å ena sidan just igenkänningsfaktorn i Fisherman, å andra sidan det som sångaren lyckas göra med sin version, som utgör skillnaden.

Efter några genomlyssningar stiger ytterligare till exempel det militant dubbiga singelsläppet Fussin’ Fightin’ och Silhoutte fram som särskilda favoriter. Den sistnämnda en, vacker, nästintill- instrumental, som byggs långsamt upp med spännande basklarinettblås av Shabaka Hutchings, medan sången kommer in först på slutet.