Oförskönat sjömansliv
När polisen trycker pistolen mot hans panna på den mörka vägen i Lagos tror han att hans sista stund är kommen. När kvinnofängelset visar sig vara en bordell tror han inte sina ögon. Det bisarraste är i alla fall de fyrtiotusen julgranarna skeppspojken är
Krister A Martells skildring om en ung mans sjömansliv i slutet av 1970och början av 1980-talet är ingen vacker läsning. Men ärlig. Spriten flödar, flickorna lockar och livet är farligt.
Det är inte så mycket glamour, men en hel del egenartad humor.
Kimitopojken Krister A Martell är bara 16 år när han firar sin första jul på ett stormande Nordsjön år 1978. Han är sjösjuk och lider alla helvetets kval, men ungdomsäventyret fortsätter i fem år till. Fem år då han hinner uppleva mer än de flesta under ett helt liv. Bland annat fyra jular till sjöss.
– Inte är det väl så många sextonåringar i dag som skulle åka ut sju månader på sjön, säger Martell, i dag konsult i cirkulär ekonomi.
– Men då fanns det ingenting som kunde stoppa mig. Jag hade äldre kamrater som hade varit på sjön och deras berättelser lockade mig också.
Sjömanskompisarna, originalen och galningarna han råkar under resans gång passerar revy i Martells dagbokslika skildring av sina vilda år till sjöss i Iakttaget från byssan.
”Byssan” är köket på en båt och det är här mässkalle – den lägsta i rang – kommer i kontakt med både befäl och tuffa däcksmatroser. Gänget ombord är unga gängliga långhåriga solbrända grabbar. Dokumenterade
Hamnen låg invid en jättelik slum där människorna inte ägde just någonting och vi kommer med julgranar värda närmare fem miljoner dollar. Det kändes att vi kunde ha haft något annat med oss.
i nostalgiskt bleknade färgfoton från privata album.
Spriten flödar både i minnena och på bilderna. Livet ombord är hejdlöst.
– Men det är också en otrolig tristess. Det händer ingenting. Man sover, jobbar, pratar strunt, dricker, sover, jobbar.
1980-talet är inte avlägset, men i många fall ligger det ljusår bakom oss. Vad sägs om utdraget ur kylfartyget Fiskös skeppsdagbok angående den sydamerikanska hamnen La Guaira i Venezuela från november 1980?
Ganska bra skyddad hamn ... God pilsner (Polar) o (stort horhus på kullan).
Julgranar och flickor i fönstren
– Vi hade varit i Bayside i Kanada efter julgranar. Det var två amerikanska bröder som skötte granbusinessen. Det var fula grantoppar från något kalhygge, som såldes för 150 dollar styck åt rika hacienda-ägare i La Guaria.
– Hamnen låg invid en jättelik slum där människorna inte ägde just någonting och vi kommer med julgranar värda närmare fem miljoner dollar. Det kändes att vi kunde ha haft något annat med oss.
Den unga mannens första möten med det kvinnliga könet går inte till som de borde göra i den bästa av världar.
Sextonåringen har mycket att förundra sig över. När han ser de prostituerade sitta och bjuda ut sig i skyltfönstren i Rotterdam begriper han
inte ens vad det är frågan om. Men när han ett par år senare går iland i hamnstaden Mersin i Turkiet är han redan garvad.
Hur många killar har haft samlag med en kvinnlig intern på ett kvinnofängelse medan en beväpnad fångvaktare håller vakt?
Fängelsebordellen kallades ”Mama Sing Sing”.
– Visst blev man lite fundersam ...
Nära döden i Afrika
I Luanda i Angola väntades styrmännen Gunnar Lindeman och Jonas Lindholm ombord på julafton 1982. Männen dök dock aldrig upp utan fick uppleva en julafton de knappast hade drömt om.
De två greps av angolansk polis efter pass- och visumoklarheter. De misstänktes för att vara spioner. I ett skede, sent på julaftonskvällen trodde de sig bli avrättade när de tvingades läsa den socialistiska eden på portugisiska med en k-pist inkörd i magen.
På juldagen friades styrmännen och fick ta sig ner till det väntande fartyget där kaptenen först skällde ut dem i tron att de varit ute och rumlat.
Martell själv hade råkat ut för en liknande incident i Lagos ett halvår tidigare när nigeriansk polis stoppade en bil med honom och en kamrat på en mörk landsväg. Poliserna var ute efter pengar, sprit eller cigaretter. Men sjömännen hade inga. En av poliserna tryckte pistolen mot Martells panna för att ge eftertryck åt sina krav.
Jag hann tänka: är det faktiskt så här det ska sluta.
Nej, så slutade det inte. Agenten som åkte i bilen framför vände om och läxade upp poliserna, som gav upp sitt rånförsök.
Penicillin genom byxaktern
Skildringarna är oförblommerade och naket ärliga. All fritid går till ett omåttligt supande. När man mönstrar av är det fester, taxiresor och impulsinköp tills pengarna är slut. Efter bordellbesöken ”pissar man taggtråd” tills skeppsläkaren, det vill säga andre styrman, klämmer in en spruta i aktern – genom tyget i byxan!
– Efter fem år måste jag sluta på grund av svår allergi. Köksjobbet passade mig inte. Det var min räddning, annars hade jag väl supit ihjäl mig, säger Krister A Martell som i stället valde helnykterheten i mitten av 90-talet.
Namnet Martell låter mer som ett franskt än ett åboländskt namn. Så är det också.
– Farfar hette Karlsson, men efter inbördeskriget uppmanades han byta namn. Efter mycket tjat bestämde han sig en kväll, när det stod en flaska Smirnoff vodka och en flaska Martell konjak på bordet, att han väljer någotdera namnet.
– Till all lycka gillade han konjak.