”Ge unga filmskapare möjligheten att testa nytt”
Vad händer med den finlandssvenska filmen och tv-dramat då film– och medieutbildning har bantats ned? Tre filmpersonligheter lägger fram sina synpunkter om utbildningen, det svenska språket och möjligheterna för unga filmskapare i dagens Svenskfinland.
Claes Olsson, som de senaste fyrtio åren varit en drivkraft bakom finlandssvensk film såväl som manusförfattare, regissör och producent, säger att språket alltid varit viktigt för honom då han gjort film. Olsson, som bland annat regisserat filmerna Underbara kvinnor vid vatten och Colorado Avenue samt stått som producent bakom filmer som Drakarna över Helsingfors och Elina – som om jag inte fanns, anser också att det är via språket som den finlandssvenska identiteten knyts.
– Samtidigt så är det ju inte bara ett slags svenskt språk vi har, utan Svenskfinland har flera dialekter. Österbotten, Åland, Östnyland och Västnyland. Men det viktigaste för finlandssvensk film är att berättaren, regissören och helst också manusförfattaren, är finlandssvensk så att hen kan spegla den finlandssvenska verkligheten.
Roos oroad för utbildningen
Manusförfattaren Camilla Roos, som arbetat i både Finland och Sverige, är försiktig med att tala om ”finlandssvenska berättelser” eftersom bra historier är universella, oavsett varifrån de kommer och vilket språk de är gjorda på. Roos nämner som exempel den högaktuella Sameblod av Amanda Kernell. Det är en berättelse som är universell trots att filmen behandlar en minoritet. Roos tycker att ett av problemen med finlandssvensk film handlar om försiktighet i val av berättelser.
– Det verkar som om man är rädd för att stöta sig med den finlandssvenska publiken. Men jag tycker att vi skall komma ifrån den rädslan och berätta historier som vi brinner för, om konflikter och teman som människor kan känna igen sig i.
Roos nämner sin oro över att all svensk filmutbildning i Finland har dragits ner. Just nu är Arcada den enda skola som erbjuder svenskspråkig filmutbildning i Finland på yrkeshögskolenivå.
– Jag är ganska orolig för vad som händer med manusutbildningen i Svenskfinland. Jag skulle säga att det behövs fördjupad kunskap i att skriva manus, fler producenter som vill göra film på svenska, och fler möjligheter för manusförfattare och regissörer att öva sig på sitt yrke.
Fransberg ser styrka
Klas Fransberg,dokumentärfilmare och författaren till boken Film på fin- landssvenska (Scriptum 1994), spekulerar på tal om utbildningen i varför finländska regissörer gör så få spelfilmer under sin karriär. Många av dem som examineras från ELO Film School Finland och Aalto-universitetet (före detta Taik) gör bara en enda spelfilm under hela sin karriär, menar han.
– Kanske det beror på att utbildningen är så dålig, säger han och skrattar.
Däremot är Fransberg inte orolig för den finlandssvenska filmen som han tycker är starkare i dag än någonsin, tack vare den entusiasm som startade på åttiotalet då unga och äldre finlandssvenska filmskapare samlades för Finlandssvenskt filmcentrums första filmmönstring. Det var först då som det började föras ett stort ”hallå” kring finlandssvensk film.
Problemet, säger Fransberg, ligger i att finsk och delvis också finlandssvensk film präglas av en väldigt nationell karaktär, och har därför haft det svårt att nå ut internationellt.
Ett bra exempel på finsk film just nu är Antti-Jussi Annilas Ikitie (efter Antti Tuuris roman från 2011).
– Ikitie har en historisk kontext som inte ens folk i Sverige kan förstå. Jag har väldigt svårt att tänka mig att folk i Sverige skulle gå och se på en finsk film, säger Fransberg.
Inte ens Aki Kaurismäki får många tittare i Sverige.
Blanda språken
Samtidigt tycker Fransberg att film inte borde stämplas efter språken. Camilla Roos håller med.
– Ja, det verkar finnas en slags ängslighet kring språkfrågan. Det är som om man tänker att om man gör finlandssvensk film skall det endast talas svenska i den. Och det betyder oftast nyländska, inflikar Roos.
Claes Olsson säger att finsk film ofta förknippas med Östeuropa, och att det i övriga Norden finns en annorlunda tradition än i Finland med lättare och ljusare berättelser.
– Vi finnar är mer traditionella. Vi är inte så moderna i vårt filmberättande. Allt från Aki Kaurismäki till den tunga Aku Louhimies.
Samtidigt menar Olsson att det nog finns stort kunnande hos många finlandssvenska manusförfattare och regissörer, alltså en bas för att göra film på svenska i Finland. Han återvänder till det problematiska med att få finansiering för svenskspråkiga filmer i Finland. Svenskfinland har fina fonder som delar ut filmstöd, men det är ändå Finlands filmstiftelse som möjliggör – eller omöjliggör – större filmproduktioner.
– Man hoppas att de skulle förstå på Filmstiftelsen att det är lönsamt och viktigt att göra film på svenska i Finland. Naturligtvis är en del av de större finlandssvenska filmerna baserade på bästsäljare, som Drakarna över Helsingfors. Men 70 procent av biobesökarna som såg Underbara kvinnor vid vatten var finskspråkiga. Så visst finns det ett intresse för finlandssvensk film även hos den finskspråkiga publiken.
Unga måste våga
Det som de senaste åren varit aktuellt i Svenskfinland är kortfilmstävlingarna som Svenska Yle arrangerat tillsammans med Finlands filmstiftelse och Svenska kulturfonden.
– Visst, det är ett bra initiativ. Men jag är kritisk till annonseringen – ”har du ett filmmanus i skrivbordslådan?” Då värderar man inte manusförfattarnas arbetsinsats särskilt högt. Vi är en yrkesgrupp som ofta inte får den erkänsla vi förtjänar, något som bland annat förbundet Finlands dramatiker och manusförfattare försöker ändra på, säger Camilla Roos.
Roos vill lyfta fram manustävlingen Ord för bild som ordnades 1996 av Finlandssvenskt filmcentrum, som många kanske glömt bort vid det här laget. Den tävlingen hade ett koncept som kunde användas också i dag: där skickade man först in ett synopsis varav några valdes ut. Därefter fick skribenterna gå en kurs varefter manusförfattarna gavs manusstöd för att skriva treatment och manus.
– Man fick både fortbildning och finansiering! Nu krävs det att man ska skriva ett färdigt manus utan ersättning och sedan skicka in.
Claes Olsson är en som varit aktiv i kortfilmstävlingarna, som producent för nya förmågor. Bland dem finns Tommi Seitajokis Glaspärlan, en av vinnarna 2015. Känner du ett ansvar för den nya finlandssvenska filmgenerationen, Claes Olsson? – När man själv behärskar språket och känner till marknaden, och har erfarenheten, så är jag gärna med och hjälper andra. Vare sig det är äldre eller yngre.
Unga har väldigt svårt att skapa sin identitet i dag, menar Olsson, och film är något att forma sin identitet kring. Unga manusförfattare borde inte vara rädda för att kämpa för att få igenom sina idéer, tycker han.
– Frågan är hur mycket kan man satsa på fiktion? Men det är fiktion som lockar både äldre och unga till traditionell tv. Det enda sättet att få fart på skrivandet är att Svenska Yle skulle ha möjlighet att beställa några tv-serier. Finlandssvenska manusförfattare skulle skriva och öva sig på att bli manusförfattare för tvserier och långfilmer.
Olsson anser att finansiärerna ofta är alltför konventionella. Enligt honom vill varken Svenska Yle eller Filmstiftelsen ta risker. Man stöder hellre filmer och tv-serier som man bombsäkert tror hittar sin publik. Man väljer berättelser som tidigare gått hem hos en publik, i stället för att chansa på en ny och modigare idé till film eller tv-drama.
– De unga känner sin vardag, sättet unga beter sig på. De frågor som är aktuella i dag. Det viktiga är att göra film om omgivningen man känner. Unga är också modigare än äldre, och ju modigare man är i både ämnesval och berättarsätt, desto mer har man att vinna.
Man fick både fortbildning och finansiering! Nu krävs det att man ska skriva ett färdigt manus utan ersättning.