Huhtasaari står upp för de kränkta
En känsla av att vi blir utnyttjade, att andra orättmätigt snyltar på vår välfärd, ilar likt en öm nerv i delar av den finska folksjälen. Laura Huhtasaari lovar lindra smärtan.
I den mån det finska folket mår dåligt av missnöje kan Laura Huhtasaari bekräfta att det inte är inbillningssjuka. Känslan är riktig och berättigad, och Huhtasaari pekar tveklöst ut orsakerna. Det är lycksökande invandrare, naiva världsförbättrare och – förstås – EU som gör livet surt för vanligt, fosterländskt sinnat folk.
Den bilden formas när HBL följer med Laura Huhtasaari på presidentvalskampanj. Trots en rätt kort erfarenhet av rikspolitik vet hon hur slipstenen ska dras. Hon är lätt att ta kontakt med, lyssnar uppmärksamt och ger ett energiskt intryck. Hon visar empati gentemot finländare som känner sig utsatta, hon är gladlynt och har lätt för att uttrycka sig.
Och vad säger hon då? Jo, ungefär det man kan förvänta sig av Sannfinländarnas presidentkandidat: att EU tar vår självständighet och invandringen kostar oss välfärden, vilket bara förvärras av federalister, grönvänstern, globaliseringsälskare och marknadsfundamentalister som inte förstår att bara nationalstaten kan garantera den finska monokulturen, jobben och välfärden.
Man kunde hävda att Huhtasaari förenklar och förvränger verkligheten, men i politiska val behöver man inte ha rätt om väljarna upplever att man har rätt – det bör vi ha lärt oss av Donald Trump.
Följaktligen är det lönlöst att påpeka att finländarna har det bättre än de flesta folk, och att vi därför kan anses ha en moralisk skyldighet att dela med oss, så länge en del finländare upplever att de är de utsatta, och – vad värre, som Huhtasaari säger – att vi rentav välkomnar utomstående att utnyttja oss.
Kanske är detta ett symtom på att bubblorna svävar rätt avlägset från varandra. Hur som helst, det är uppfattningen att en del finländare är offer för världens orättvisor som skapar Huhtasaari en nisch. Hon känner av missnöjet, bejakar det och ordinerar sin mirakelmedicin: Finland ska lämna EU och invandrarna ska lämna Finland.
Jag vill ha tillbaka ett normalt Finland där man får tala om flickor och pojkar.
Teser blir fraser
I valdebatterna får Laura Huhtasaari mothugg, men på Träskända julmarknad går hennes recept hem. Inramningen är en osannolik mix av glögg, tivoli och Odinsoldater där Huhtasaari är fixstjärnan. Tatjana Miettinen stiger fram och säger att hon är orolig för hur Finland behandlar sin seniorbefolkning.
– Familjen tar inte hand om de äldre som man gör i Ryssland, säger Miettinen som bott här i 20 år.
Hon har sett äldreomsorgen på närhåll och är upprörd över att äldre lämnas liggande i blöja utan mat och tillsyn. Laura Huhtasaari nickar och säger att Finland borde sköta äldreomsorgen med stolthet, att det är vårt eget folk vi ska satsa på.
– Vi kan inte vara hela världens socialhjälp. Han och hon är min nästa, säger hon och pekar på förbipasserande.
På en minut har hon diagnostiserat smärtan och skrivit ut ett recept. Att presidentens maktbefogenheter inte sträcker sig till socialpolitiken bekommer ingendera parten. Tatjana Miettinen säger att Huhtasaari tänker rätt, och därför ska hon rösta på henne.
Huhtasaari odlar sina valteser i form av fraser under valrörelsen.
”Finländarna först” kopplas till ”vi kan inte vara hela världens socialhjälp”. Det betyder att flyktingpolitiken är alltför generös, att omsorgen bara ska gälla eget folk. En annan fras är att EU:s utveckling mot federalism kommer att förminska Finland till ”ett landskap i EU”. Det är i den kontexten hennes valslogan ska förstås, den som säger att hon vill ha ”Finland tillbaka”.
Huhtasaari kör ofta med varianten ”det normala Finland”. Hon saknar landet där man fick tala klarspråk tills grönvänstern av dumdristig politisk korrekthet började sudda ut begreppen.
– Jag vill ha tillbaka ett normalt Finland där man får tala om flickor och pojkar, säger hon som om det var förbjudet.
Konkurrenter slår tillbaka
När man lyssnar på några dialoger mellan Laura Huhtasaari och presumtiva väljare i Träskända och på Hagnäs torg börjar ett mönster framträda: hon instämmer med den lilla människans uppfattning och erbjuder en universallösning härledd ur någon av teserna.
På torgmötena är främlingsfientligheten ett ständigt tema. En man säger att han inte var rasist förut, men sedan flyktinghösten 2015 tycker han som Sannfinländarna. Huhtasaari negligerar rasiststämpeln, ger mannen rätt i sak och säger att Finland skulle ha stängt gränserna.
Samma tema genomsyrar hennes tal på gågatan i Träskända. Hon säger att alla vill att världen ska bli bättre, men att det kommer an på varje nations ledare att se till sitt eget folk, ”därför finns nationsgränser”. Senare förtydligar hon att alla länder skulle ha det bättre ställt om alla världens ledare faktiskt brydde sig mest om sitt eget folk.
I början av valrörelsen negligerade de andra kandidaterna Huhtasaaris provokativa uttalanden och hindrade henne därmed från att sätta agendan och stå i fokus. Men under debatten på Helsingfors universitet i slutet av november sker en förändring.
När Huhtasaari liknar EU-kommissionen vid den sovjetstyrda kontrollkommissionen snärtar Matti Vanhanen tillbaka med ”skulle du säga det där också som president?” Och när hon säger att Finland skulle ha stängt västgränsen 2015 replikerar Sauli Niinistö med att alla asylsökande har rätt att få sin ansökan behandlad, att en gränsstängning hade varit meningslös.
Men i Träskända säger ingen emot. Huhtasaari kan ösa på:
– Alla de andra partierna behöver en husbonde. De måste fråga EU om vi ska ställa om klockan eller om vi ska få fortsätta att bruka våra skogar. Jag uppskattar självständighet, säger hon och får applåder.
EU-missnöjet ger röster
Timo och Marja Kesti anser att Laura Huhtasaari driver finländarnas sak.
– EU tar vår självständighet och lägger sig i småsaker som krokiga gurkor och basturökt skinka. Unionen kan väl inte rämna för att vi äter skinka, säger Marja Kesti.
Säkert är paret Kesti inte ensamma om uppfattningen att Bryssel är sanslöst mästrande.
Känslan att EU lägger sig i detaljer medan de stora frågorna förblir olösta göder ett elitförakt, något Sannfinländarnas föregångare Landsbygdspartiet red på långt före EU-medlemskapet.
Ju jobbigare EU uppfattas desto mer flyt får Huhtasaaris kampanj. Timo Kesti tror ändå inte att hon blir president.
– Inte för att hon vore dålig utan för att Sauli Niinistö är så omåttligt populär.
På Hagnäs torg träffar Laura Huhtasaari en man som har jobbat sedan tonåren, men eftersom hans tidiga inkomster inte berättigar till pension säger han sig vara dömd till fattigdom för alltid. Det retar honom att han måste ty sig till en billig mobiltelefon medan ”alla muslimska kvinnor i Östra centrum har en modern och dyr telefon”. Han anser att vi hjälper andra som redan har det bra medan våra egna fattiga får lida.
Huhtasaari säger att det är grönvänstern som har ”förstört och splittrat Finland”. När jag invänder att Finland har en borgerlig regering vars program hennes eget parti varit med om att skriva, säger hon att flyktingpolitiken visserligen har stramats åt lite grann, men att grönvänstern bär ansvaret för utvecklingen över längre tid.
Kort efteråt öppnar Huhtasaari sin kampanj på andra sidan Långa bron, men mentalt är vi kvar i arbetarrörelsens nostalgi. Bildskärmen visar en fotoserie av industriskorstenar och vanliga människor, ofta i kroppsarbete, medan de mäktigaste tonerna ur Sibelius Kareliasvit dånar ur högtalarna. Detta illustrerar det Finland Laura Huhtasaari vill ha tillbaka.
Bilderna hyllar en värld utan könsneutrala äktenskap, mångkultur, EU-medlemskap och globalisering. I festtalet bäddar Huhtasaari in sina valteser i favoritfraserna. Låt vara att publiken är de redan frälsta, men reaktionerna är bekräftande. De instämmande nickningarna och viskningarna och de spontana applåderna kommer precis då vädjan till känslorna och nostalgin når allra djupast.
– Få se om vi fortfarande får fira jul i skolorna om tio år. Jag vill ha det normala Finland tillbaka, säger hon och river ner ovationer.