Tidevarv kommer, tidevarv försvinner

Den moderna vardagsarkeologin hittar fascinerande spår av hur vi tänkte. Den tycks också stödja den nya förkärleken för den mäktiga staden.

Om 300 år kommer någon att i ett lersediment i till exempel Esbo hitta resterna av en fidget spinner. Om det finns arkeologer då kommer de att kallas till platsen. Sedan kan det gå årtionden medan man i vetenskapliga avhandlingar funderar om ”Esbostjärnan” var ett nyttoföremål, ett konstverk eller kanske en religiös symbol.

Möjligen inser man till sist att föremålet fanns till bara för nöjes skull. I bevarade samtida verk av Kjell Westö eller i elektroniskt restaurerade fragment där man hör Lenita Airisto tala ska man inte att hitta någon referens till tingesten. Så möjligen drar någon till sist slutsatsen att det här inte hade med högkultur att göra, utan troligen bara var en leksak.

Men tidsandan 2017, där en skolgrabb tappade sin spinner när han steg på bussen, och samtidigt spelade spel och chattade på sin mobiltelefon, den kommer eftervärlden aldrig att kunna återskapa.

Förra sommarens utgrävningar av tyska bosättningar i Hangö under andra världskriget förde oss i ett spännande tvärvetenskapligt område, vardagsarkeologin. En tysk soldats kulspetspenna, kondomer eller läsglasögon från 70 år tillbaka ger ögonblickligen vem som helst associationer. Om vad någon kunde ha tänkt då, känt då, förutsatts göra då.

Konst, samhällsvetenskap, antropologi, arkeologi och geologi går för tillfället samman i tanken om att hela vår livsomgivning är som ett arkiv, ett bibliotek eller en bibliografi.

Perspektivet kan vara kort, som när man röjer en vind och hittar en locktång, en fingerborg, en spritdunk, en räknesticka.

Perspektivet kan vara långt som när man reflekterar över att litiumet i våra datorer har kretsat omkring oss i en halv miljard år innan det började göra exceltabeller för oss.

Eller över att Helsingfors är byggt med sand ur sanduddar som istiden för 12 000 år sedan sköljde ut i den nyländska skärgården; sand som sedan skyfflades ombord på låga skutor och skeppades in till huvudstaden. Och att den råvaran redan har malts ner som tegel- och betongrester när huset revs, och att den mineralmassan fortfarande finns någonstans.

År 2017 kommer att lämna sina lager av minnen av hur vi tänkte. Vårdreformen lämnar en dag byggnads-

ruiner av någonting som byggdes som en lokal hälsocentral men som sedan, som ett slags kuggfråga för framtida historiker och utgrävare, togs i annat bruk.

Trafikreformerna lade grunden för samhällen med tänkande spårvagnar och förarlösa bilar. Stadsdelar och gatunätverk fick nya former, precis som när telefonen och bilarna en gång gjorde att städer och tätorter flöt ut i gröna avkrokar fulla av småhus.

Den amerikanska forskaren Shannon Matterns första steg in i vardagsarkeologin var när hon som gulnäbb skickades ut från campuset för att hitta spår av gamla former av transport – rester av spårvägsskenor, droskstall och bilverkstäder.

I dag är hennes bok ”Code and clay, data and dirt” (2017) - om kod och kokor av lera, om data och damm – ett exempel på hur vi söker vårt förflutna. Ljudmiljöer från platser där vi en gång gått fascinerar henne allra mest, tiderna innan vi hade bilbuller, varuhusmusik och telefonsamtal i öronsnäckan.

Den moderna arkeologin är också politisk, eftersom man nu starkt fokuserar på städernas tekniskt-kultiurella kökkenmöddingar. Också år 2017 har vi tagit steg mot att lämna landsbygden och pastoralen bakom oss. Nu gäller städerna och stadens starka berättelse, urbanalen.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna. År 2017 ligger bakom oss, med vad det innebar, och med de spår vi lämnade efter oss.

Hufvudstadsbladet tackar för allt och önskar alla läsare ett gott nytt år 2018!