Mannen som drog in taggarna
Då Sauli Niinistö var finansminister gjorde han sig känd inte bara som en auktoritär kamrerstyp utan dessutom som kantig och med mycket kort stubin. Under senare år har han blivit bekvämare med att engagera sig i fria diskussioner.
Tidigare ministrar kan beskriva konflikter som blivit högljudda, rentav ”skrikmatcher”. Niinistö drevs av tävlingsinstinkt och vinnarmentalitet, beskriver en tidigare politisk kollega:
– Han verkade kräva mycket av sig själv, och blev därför otålig med andras tillkortakommanden.
Inte bara ministrar kunde vara inblandade, utan tjänstemän kunde få lida de med.
Men en sak som Sauli Niinistö inte baserar sin tillit på är partifärg. Visst ledde politiska meningsskiljaktigheter till debatt under regeringsåren och efter, men på det personliga planet var förtroendekapitalet avgörande. Man kunde antingen hamna i goda böcker – eller så inte. Vilket det blev hängde på uppriktighet, och Niinistö kunde vara långsint.
– Falskhet eller spelande gjorde Niinistö fruktansvärt arg, säger kollegan.
Ledarstilen har beskrivits som auktoritär, och som partiledare kunde Niinistö hålla ett hårt tag om alla trådar. Det hände att partikolleger kallade honom för ”partiet” på grund av det.
Niinistös vredesutbrott under ministeråren blev sällan föremål för någon allmän debatt, även om journalister också fick bevittna en karg stil, med korthuggenhet eller väldigt sarkastiska svar på vanliga frågor.
Som motvikt fanns ändå den Niinistö som gärna gick ut på jazzkrogen Storyville. Dessutom blev han byte för kvällspressen när han började sällskapa efter sin hustrus bortgång i en trafikolycka, och jakten på bilder av honom med Centerledamoten Tanja Karpela var som en total kontrast till juristen med den bekymrade minen.
”Har blivit mjukare nu”
Exakt hur och varför Niinistö mjuknat och blivit annorlunda råder det olika bedömningar om. Men något slags förändring beskrivs ha skett under de fyra år som förlöpte på Europeiska investeringsbanken i Luxemburg. Då var Niinistö borta från dagspolitikens press, men också borta från den rätt så enkla och omedelbara finska politiska kulturen. Kanske saknade han att ha normala arbetsrelationer med folk, lyder ett omdöme. Åtminstone upplever de som kände honom innan att han återvände som en mer diskuterande människa, som rentav hade ett annat tonfall.
En vändpunkt som också nämns var händelserna under tsunamin i Khao Lak i Thailand 2004. Sauli Niinistö, som då arbetade vid EIB, befann sig på semester där med sina två söner. De räddade sig undan vattenmassorna genom att klamra sig fast vid en elstolpe.
När Niinistö satt som talman syntes ändå en törn i hans relationer, då omröstningen om talmannen, som normalt är en formalitet, blev till öppen kritik. Också då förekom motiveringar att hans stil inte uppskattades, och epitetet ”kamrer” hängde seglivat med. En del gillade å andra sidan att Niinistö sovrade i riksdagens slantar utan att bry sig om popularitet. Andra talade om ”sandlådefasoner”.
Även om den torra sarkasmen odlas fortfarande, beskrivs Niinistö som bekväm med att engagera sig i bakgrundsdiskussioner och fritt spekulerande med andra människor, också då oberoende av partifärg.
– Han är en diskuterande person, säger en kollega.
Ett drag som alltid funnits, och finns kvar, är sättet att uttrycka sig i omskrivningar. Niinistö har själv medgett att hans juristbakgrund gör att han inte vill påstå eller lova något som inte håller streck. Resultatet blir varierande: ibland låter det filosofiskt, ibland undvikande och undflyende.
Niinistös behov av självständighet har markerats ytterligare av att han ställer upp som oberoende kandidat, och från exempelvis socialdemokratiskt håll bedöms hans relationer över partigränsen som goda, både i Finland och i Sverige. Att presidenten fokuserar på utrikes- och säkerhetspolitik är en faktor som inverkat – men också enskilda relationer och förtroendekapital. Det är i sin tur en fördel och en nackdel – relationerna till höga tjänstemän inom utrikesförvaltningen och försvaret sägs också ha varierat efter person.