Migrationen är oftast osynlig
Finland gör invandringen till en polissak, som en fråga om trygghet och hot. Ändå är det största hotet mot vår samhällsfred om vi inte får nya människor till landet.
Migrationen i Europa är ungefär som om nästan hela Finlands befolkning skulle flytta under ett år. I EU flyttar 4,7 miljoner människor årligen till en ny adress. Nästan tre miljoner av dem kommer in från någon annan världsdel, just nu ofta som flyktingar och asylsökande.
Invandringspolitiken i Finland är snål, plikttrogen och föränderlig.
De förmåner vi ger invandrare är i EU-perspektiv på en hög nivå. Vår benägenhet att bevilja humanitärt skydd är lägre, men inom EU gör vi vår plikt och omplacerar solidariskt flyktingar vilket andra EUländer struntar i.
Men våra myndigheter är rörliga i tanken och värderar om. Bland oppositionspartierna var SFP föredömligt tidigt ute och sade att vi behöver ett inflöde av nytt blod för att samhällsmaskineriet kommer att behöva det. Nu ringer samma klockor hos regeringen. Särskilt i en högkonjunktur ser vi att vi på sikt kommer att sakna arbetsfört folk, skriver man i det invandringsprogram som publicerades förra veckan.
För den framtida samhällsfreden är det förmodligen ett större hot att inte ha någon invandring än att ha det.
Debatten om invandring slinker ändå än hit och än dit på webbforumen. De flesta missar att stommen av invandringen i Finland är så gott som osynlig. Det är inte mörkhyade människor och huvuddukar man ska räkna i gatubilden.
Den absolut största gruppen invandrare i Finland är ester och ryssar som påfallande starkt smälter in här ifråga om både vanor, kultur och språk. Det finns inga betydande ryska inneställen i våra större städer och inga ”Lilla Mustamäe”kvarter där esterna sjunger sina sånger om nätterna.
Majoriteten av våra invandrare är i arbetsför ålder. Efter sex månader betalar de flesta skatt här och bidrar till att de finländare som av ålder eller ohälsa behöver försörjas också blir försörjda. Klichén att invandrare mest driver pizzerior och kör buss är fel. Sanningen är att de fördelar sig jämnt över långt flera näringar och branscher.
Finland har en bipolär störning på det här området. Den ena handen polerar varumärket Finland och försöker göra oss så attraktiva och digismidiga som möjligt. I Sydkorea,
Kina, Brasilien, Mexiko och Frankrike skattar många Finland högt och kunde tänka sig att bo här.
Den andra handen försöker i liknande regeringsrapporter göra Finland så oattraktivt som möjligt, i Irak, Afghanistan, Syrien eller Somalia, även om man också härifrån inte sällan kommer med både arbetsvilja och goda examina.
Än mer kluvet är att allt policyarbete kring invandring görs hos Inrikesministeriet. Som om invandring i första hand var en polissak, eller en fråga om trygghet och hot.
Vi har ett ministerium som arbetar med saker som händer utomlands, där den globala migrationen försiggår. Ministeriet heter av hävd Utrikesministeriet. Men UM har en mycket undanskymd roll i fråga om migration och asylfrågor.
Migration är i historien ett naturligt tillstånd. Vi söker nya möjligheter, andra perspektiv och lyckan som sägs vara grunden för en västerländsk livssyn.
Vi måste tala om migration i andra termer än som problem vid våra gränser eller som friktion i våra förorter. Annars bidrar vi till en enfaldig och okunnig världsbild som till sist exploateras som Laura Huhtasaari gör det, i berättelser om hur det mörkhyade hotet står i Torneå och borde motas bort.
De flesta europeiska länders största invandrargrupper kommer inte från Afrika eller Mellanöstern. I Italien är båtflyktingarna från Medelhavet ingen stor invandrarminoritet – utan rumänerna. I Polen och Tjeckien är det ukrainarna, i Belgien italienarna, i Irland britterna. Norges största enskilda invandrargrupp är polackerna, så också i Island.
Våra invandrarkritiker vill att vi ska ”se på hur det har gått i Sverige”. Där kommer den största enskilda invandrargruppen fortfarande inte från något mörkt muslimland. Utan från Finland.