Pengar som stinker och sänker
Världens kanske mest kända kidnappningsfall, kidnappningen av John Paul Getty III 1973, har nu blivit film i ångande regi av Ridley Scott.
DRAMA/THRILLER
All the Money in the World
Regi: Ridley Scott. Manus: David Scarpa, efter John Pearsons litterära förlaga. Foto: Dariusz Wolski. I rollerna: Michelle Williams, Christopher Plummer, Mark Wahlberg, Romain Duris, Charlie Plummer.
Vi kommer inte vidare utan att konstatera faktum, det vill säga att All the Money in the World är filmen som på slutsträckan fick klippas om, detta samtidigt som den i offentligheten illa tilltygade Kevin Spacey fick stryka på foten till förmån för Christopher Plummer.
Även i övrigt är detta en film med hög svansföring, åtminstone i termer av källmaterial. Bortsett från kidnappningen av rikemansdottern Patty Hearst var ju bortrövandet av John Paul Getty III, även han med gamla pengar i ryggen, en av sjuttiotalets största snackisar.
Året är 1973 när den sextonårige ”Paolo” Getty (Charlie Plummer, inte släkt med Christopher) kidnappas på öppen gata i Rom, bara för att forslas till ett gömställe på vischan i Calabria. Där får han sällskap av Romain Duris småbrottsling, en på sitt sätt sympatisk figur, som sätter ett pris på ynglingens huvud.
Dessvärre är det inte hans mamma och vårdnadshavare, Abigail Getty (Michelle Williams), som sitter på pengarna. De stora stålarna, rättare sagt en miljardförmögenhet, tillhör svärfar J.Paul Getty (Christopher Plummer) som ogärna hostar upp med de sjutton miljoner dollar som kidnapparna kräver.
Guldets förbannelse
Till saken hör att Getty senior i ett skede har orsak att misstänka att det är sonsonen själv som ligger bakom bortrövandet. Under tiden blir Duris och hans mannar allt mera otåliga; därav den improviserade opera tionen där Getty junior förlorar sitt ena öra.
Fast nu är ju All the Money in the World inte vilken som helst thriller med den uppmärksammade kidnappningen – gissa om paparazzipacket vädrar morgonluft – som enda infallsvinkel.
Spänningsmomentet finns där, liksom blodutgjutelsen (när den italienska polisen kommer fulingarna på spåret), men samtidigt är detta något av en släktsaga, en mer än lovligt fascinerande studie i ”guldets förbannelse”.
Valet här faller på J. Paul Getty,
den stenrika oljemagnaten, som betalat ett skyhögt pris för sina framgångar. ”En man som har barn är sårbar”, proklamerar den gamle i ett skede – och lever som han lär.
Följaktligen har han förskjutit sonen John Paul II (Andrew Buchan), fångad i tillbakablickar, på god väg mot ett missbrukarbeteende som kulminerar i Marocko (till tonerna av Rolling Stones Wild Horses).
Moraliskt mörker
Hjärtlöst är bara förnamnet, men det kan man inte säga om Ridley Scotts regiarbete som ångar av pas sion och pregnans. Det är nästan så man får lust att tala om en fresk, i synnerhet som David Scarpas manus är det rikaste, mest välunderbyggda.
Filmen må ta avstamp i ett sprudlande attraktivt sjuttiotalsRom, modell La Dolce Vita, men därefter kommer det moraliska mörkret in i bilden. Bortsett från det här med en moders kärlek är det inte mycket som talar för klanen Getty.
På tal om detta är Michelle Williams utomordentligt fin, detta till skillnad från Mark Wahlbergs ”gisslanförhandlare” och exCIAman som känns lite grann påklistrad.
Det oaktat går priset till veteranskådespelaren Christopher Plummer som gör en liknande roll som i den amerikanska nyfilmatiseringen av Män som hatar kvinnor. Men anslaget här är betydligt mörkare, även sorgligare, excentriskt så det förslår. Underförstått: allting har sitt pris.