Niinistö – något för envar
Sauli Niinistö är fångad i sin roll som förhandsfavorit. Det leder till otydliga svar, för att inte stöta bort väljare.
Det har sina sidor att ha ett så massivt stöd i opinionsmätningarna inför presidentvalet. En negativ sida är att det leder till en rätt stor försiktighet och ett försök att balansera mellan olika åsikter. Annars finns risken att vissa grupper blir besvikna.
Det visar sig allra tydligast då det gäller frågan om ett finländskt medlemskap i Nato. I Yles kandidattest hoppade Niinistö helt över den frågan och lät alltså bli att svara.
Senare har han i olika debatter och utfrågningar ändå gett något slags svar på frågan – ett ganska långt och delvis svårtolkat svar. Niinistö tycker inte att ett medlemskap är aktuellt just nu eller inom en överskådlig framtid. Men om omständigheterna förändras kan också Niinistö ändra inställning. En sådan omständighet kunde vara om Ryssland utvidgar sin fiendebild till att omfatta inte enbart Nato utan ”hela väst”. Niinistö nämnde EU och därmed också Finland.
En annan förändrad omständighet kunde vara om och när Sverige beslutar att ansöka om Natomedlemskap. Enligt Niinistö måste Finland i så fall överväga vad det betyder för Finlands säkerhet. I måndagskvällens utfrågning var han ovillig att fundera närmare på det scenariot utan nöjde sig med att säga att Sverige inte ändrar åsikt ”så där bara”.
Jämfört med de övriga sju kandidaterna kommer alltså den sittande presidenten och förhandsfavoriten med vaga besked. Då gäller det ändå uttryckligen presidentens kärnområde, utrikes- och säkerhetspolitiken, och en absolut avgörande fråga inom det området. Det är anmärkningsvärt.
Men det tycks inte ha några negativa konsekvenser för Niinistös popularitet. Tvärtom är det kanske en förutsättning för det enormt, ja med västerländska mått mätt abnormt, höga stödet i opinionsmätningarna.
I Finland har vi en stor auktoritetstro och det finns knappast någon annan befattning än den som Republikens president där det blir så här tydligt. Tilltron och vördnaden är stor.
Antagligen tycker många finländare att det känns bekvämt att överlåta bedömningen av de säkerhetspolitiska omständigheterna och hur de har förändrats till presidenten – och regeringen som ju tillsammans med presidenten leder utrikes- och säkerhetspolitiken. I så fall kan man fråga sig hur mogen den finländska demokratin är.
Å andra sidan resonerar säkert många finländare enligt devisen ”man vet vad man har men inte vad man får”.
De som var skeptiska till Sauli Niinistö för sex år sedan, många av dem uttryckligen Natomotståndare, är nöjda med att Niinistö inte har drivit någon Natoagenda. I det spända läge som Rysslands annektering av Krim och inblandning i kriget i östra Ukraina innebar från 2014, har Niinistö agerat försiktigt. Finland är med om EU:s sanktioner mot Ryssland samtidigt som Niinistö har upprätthållit kontakten med Ryssland och dess president Vladimir Putin. Det här uppskattar en stor del av finländarna.
Å andra sidan var Sauli Niinistös gamla parti Samlingspartiet först ute med att flagga för att Finland ska bli Natomedlem. Det gjorde partiet 2006, då Jyrki Katainen var partiordförande. Tio år senare, under Alexander Stubbs ledning, preciserades ståndpunkten så att Finland borde ansluta sig under de närmaste åren.
Bland samlingspartisterna borde det alltså rimligen finnas de som är besvikna på Niinistös agerande under åren som president och med den vaga Natoståndpunkten nu. Ännu har det inte funnits några synliga tecken på att den gruppen skulle överge Sauli Niinistö. Han må kandidera för en valmansförening men är ändå Samlingspartiets kandidat.