Smärtan har lärt henne allt
Juli Apponen skrev en självbiografisk föreställning om en könskorrigeringsprocess som ledde till extrem smärta.
Juli Apponen är utbränd. Hon utstrålar utmattning och talar med en låg, trött röst. Men hennes trötthet beror inte bara på för mycket jobb. I halva sitt liv har hon levt med kronisk smärta: som sjuttonåring fick hon ont i ryggen, en värk som sedan spred sig till andra delar av kroppen, och sedan dess har hon lidit av odiagnostiserad, med tiden allt svårare ledvärk.
Men det är inte heller allt. För snart tio år sedan hade hon det första mötet med en psykiater för att få inleda en könskorrigeringsprocess. Utredningen var vad hon kalllar ett byråkratiskt misshandlande som tog nästan fyra år. Hon var ett klart fall: inte behövde hon prata med psykologer, vad hon behövde var en operation.
På alla hjärtans dag år 2012 gjordes den första operationen. I december i fjol, för en dryg månad sedan, den nionde. De nästan sex åren där emellan har Apponens liv präglats av oerhörd smärta på grund av en lång rad oförutsägbara komplikationer med operationerna – den nyskapade öppningen till urinröret växte ihop om och om igen, det blev ärrbildning i tarmarna som ledde till 27 anfall av tarmvred, en fistel uppstod mellan den nykonstruerade vaginan och ändtarmen vilket betydde att tarmen måste ledas om till en påse på magen – med mera.
Upplevelserna har förändrat Juli Apponen i grunden, hennes förhållningssätt till verkligheten, till mänskligheten – till och med hennes sinnen har förändrats, blivit mer definierade. Det fanns en stund, efter en av operationerna, då hon tänkte att det hade varit ett bra läge att försvinna.
Lärde sig genom smärtan
Som femåring lär Apponen ha konstaterat att livet är svårt och sedan dör man, och det är också titeln på hennes verk som inleder performanskonstfestivalen Mad House i morgon. I Life is hard and then you die berättar hon på en timme sin historia. Jag har fått läsa manuset innan intervjun och det är brutal läsning, en berättelse svår att ta till sig på grund av sitt på många sätt extrema innehåll.
Men nej: Juli Apponen har aldrig ångrat sig.
– Jag brukar säga att man inte kan ångra att man blir överkörd av en buss heller, det är en olycka. Och den där grundläggande saken om identitet och kropp och deras överensstämmande, den föll på plats. Det är så här det ska vara med min kropp. Att göra operationen var vad jag behövde, men att jag sedan blev mer skadad än jag redan var, det var otur.
– Allt jag har lärt mig om att vara människa, om samhället, är genom smärta. Man blir torterad som transperson, så grym är ju världen.
Apponen var androgyn som barn, och är det fortfarande: hon anstränger sig inte för att se feminin ut. Vägen till den könsbekräftande kirurgin var en lång process som kom fram till en viss punkt: nu är det så här. Hon är inte intresserad av autenticitet.
– Om någon tycker att jag är en fejk låtsaskvinna så bryr jag mig inte. Det är så lågt, jag vill inte diskutera saken på en så låg nivå. Identiteten skapas och omformas hela tiden, men folk tror att den är mer fast än vad den är. Så sitter de i någon slags falsk trygghet av könsidentitet som är så bräcklig att det går att spräcka den med en liten nål. Titta på manlighet som konstruktion, vilken löjeväckande jävlighet som är så fragil att männen får total identitetskris bara av att jag finns. Det är helt absurt att de inte klarar av att jag finns; jag vet ju att jag finns. Det är en massa människor som har pseudoåsikter om min rätt att finnas i världen. De har ingen vetskap och så plötsligt har de en åsikt.
Finsk stoicism
Juli Apponen, född i Helsingfors år 1981, flyttade till Göteborg som 20-åring och har bott i Sverige sedan dess. Som 29-åring började hon på scenkonstskolan Norwegian Theatre Academy i norska Østfold. De tre första könskorrigeringsoperationerna utfördes under hennes studietid, och det föll sig naturligt att hon skulle använda det självupplevda i sin konst.
– Det var rätt extremt att studera samtidigt som jag gick igenom operationerna, båda är omvälvande processer och nu skedde de samtidigt.
Den första versionen av Life is hard... hade premiär redan 2014, och texten har levt och omformats sedan dess, i takt med att operationerna och komplikationerna blivit fler. Nu hoppas hon att det ska sluta komma nytt material – den senaste operationen gick faktiskt bra, och det finns nu en positiv riktning som inte funnits förut.
Det är första gången Apponen uppträder i Finland med ett verk.
– Jag tror att det här passar för den finska mentaliteten. Här finns ju en sådan grundton om att livet inte är lätt. Jag har ofta tänkt att det är tur att jag är från Finland, det är extremt värdefullt att vara så stoisk.
Hon har fått höra att folk uppfattar att det finns en märklig lätthet i texten, under det brutala.
– Folk uppfattar mig inte som så traumatiserad och trasig som jag faktiskt är. Inuti det svåra och hårda finns ett förhållningssätt till det upplevda där jag inte är ett offer. Jag vill inte vara det, vill inte att folk ska tycka synd om mig, sympatin har ingen som helst effekt. Eller om folk tycker att det är ett häftigt verk och jag är så cool. I mitt tillstånd fungerar inte egoboosting.
Apponens monolog är drabbande och upprörande, det vet hon, och i början undrade hon om hon kunde utsätta en publik för den. Nu vet hon att hon kan.
– Det är ett arkiv och ett dokument
Folk uppfattar mig inte som så traumatiserad och trasig som jag faktiskt är.
i denna värld, ett hårt inslag och inte så positivt, men det har hänt och det kan inte hjälpas. Om man skakar om en person inleds en destabiliseringsprocess och i det tillståndet kan man få till stånd en förändring i tänkandet.
Apponens eget tänkande har förändrats i och med den ökande kroniska smärtan.
– Det kan ge en klarhet när man inte orkar så mycket. Jag kan vara trött och förvirrad men ha en absolut klarhet i vad jag gör. Ingen bullshit liksom. Jag har blivit som en mentor för en massa folk, jag säger rakt vad jag tycker och folk litar på mig. Jag har gjort mig värdefull för andra. Om man inte riktigt vet varför man ska existera är ett sätt att göra sig viktig för andra.
Genom alla år har Apponen arbetat, det har varit ett sätt att handskas med smärtan. Hon arbetar som koreograf och regissör, inte bara med sin egen berättelse utan även med andras. Nyligen regisserade hon verket Blind Boi Diaries som var ett porträtt av en dansare med synskada, Sindri Runudde.
Life is hard... fortsätter ändå visas; Apponen ska i år bland annat till Australien och Bryssel.
– Ja det är ju lite speciellt att ens förfall blir en slags succé, en scenisk succé.