Dags att packa kappsäcken
Packa pappas ... Resemässan 2018 i Mässcentret i Helsingfors öppnar i dag och lockar till upptäcktsfärder både när och fjärran. Vår skärgård säljs nu som aldrig förr. Skärgårdens turistmål utgör mässans största avdelning i år.
Det är presidentval nu och kampanjer förs runtomkring i landet. Det delas ut hinkar och kaffemuggar för att få synlighet. Kandidaterna väljer sina ord, säger det som folk vill höra framför det som folket behöver höra. Det sista man vill är att stöta sig med någon.
Tiderna förändras och vi med dem. Med risk för att låta som en gammal gnällig gubbe så anser jag att det är synd att vårt demokratiska valsystem verkar bli en popularitetstävling på fel premisser. Ett presidentval borde gälla sakfrågor, visioner och framtid, men det verkar som att vi är så influerade av nöjesprogram som Idols och X-factor att det är därifrån som modellerna tas.
De flesta kandidater verkar driva sin profil genom att lyfta fram hur otroligt insatta de är i vår historia, gamla överenskommelser eller detaljer i olika artiklar som är skrivna i Bryssel. Bra så. Det är också ett effektivt sätt att framstå som en stor statsman och som otroligt insatt inom politiken. Det gäller bara att prata diffust, invecklat och fokusera på små invecklade detaljer så att gemene man tappar tråden.
Presidentämbetet i Finland är i särklass den viktigaste positionen i vårt land. Må så vara att regeringen i praktiken styr vår vardag men presidenten har en oerhört viktig roll i att staka ut åt vilket håll vårt land skall gå. Ingen av kandidaterna pratar om visionerna för hur Finland skall se ut 2030 eller 2050. Det skulle jag gärna lyssna till.
Nu verkar alla mer eller mindre ha resignerat inför det faktum att sittande presidenten Sauli Niinistö vinner valet. Nils Torvalds vill ta oss till Nato och Paavo Väyrynen vill klänga sig fast vid Paasikivi-Kekkonenlinjen. Några andra tydliga ställningstaganden finns kanske också, men de flesta kandidater blir väldigt luddiga och flummiga när man frågar dem vad Finland behöver på sikt.
Vi har ett väldigt bra demokratiskt system med nio kandidater som har sin egen värdegrund och sina egna personliga meriter. Tyvärr utnyttjar kandidaterna inte sina olikheter utan väljer att buga diplomatiskt åt alla håll så att ingen skall känna sig kränkt, bli sårad eller träffad på ett obehagligt sätt.
Den bas vi har (nio personer från åtta olika partier plus Väyrynens specialarrangemang) är ett fint utgångsläge. I Ryssland och Kina behövs bara ett parti. I USA och Storbritannien har man två partier att välja mellan. Vi borde respektera demokratin och kräva mer av våra kandidater än att de gör själva valet till en version av Talent Finland.