”Här vinner i varje fall en finländare”
Nivån inom den finländska backhoppningen är usel och i FM i Lahtis var det lika många deltagare som åskådare. Vem orkar hålla fanan högt i snålblåsten? Svaret är det gamla gardet – med en VMguldmedaljör i främsta led.
Det snöar sidlänges och temperaturmätaren visar minus sju. Tjugo hoppare är med i FM i stor backe och bara korvförsäljningen vittnar om att det är ett evenemang som pågår. Finlands tre främsta hoppare saknas – de förbereder sig för VM i skidflygning. Stämningen är som på en match i fotbollens division 4.
Fyra av åskådarna – Harry Nakari, Pentti Kokkonen, Merja Heiskanen och Seija Vauhkonen – har ändå humöret på topp. De skojar och skrattar mellan hoppen. Vad tycker ni om nivån här? – Du har ändå inte två dagar på dig att lyssna på mig, säger Kokkonen och skrattar.
– Nå här vinner en finländare i varje fall, fortsätter Nakari.
Usel resultatnivå
Den här duon vet en hel del om backhoppning. Nakari har tävlat i världscupen, men är trots det inte den mest meriterade av de två. Kokkonen deltog i två OS och har två VM-guld i lagbacke på meritlistan. Säsongen 1978–1979 vann han den tysk-österrikiska backveckan.
Sedan glansdagarna på 80-talet och början av 90-talet har nivån inom backhoppningen drastiskt förvärrats. I skrivande stund är det oklart om Finland ens kommer att skicka backhoppare till OS. I varje fall kommer det inte att bli någon medalj – om inte ett under sker.
Vad ligger bakom den låga nivån? Brist på pengar och förebilder samt en svag återväxt är tre förklaringar. I dagsläget är Janne Ahonen den enda namnstarka hopparen som fortfarande tävlar och han passerade sitt bäst-före-datum för ett antal år sedan.
Julia Kykkänen är bästa finländare i världscupen på 28:e plats. Antti Aalto är 45:a och Eetu Nousiainen 47:a. Ingenting att hänga i julgranen.
– Jag tycker att det borde satsas mer på flickorna. De kunde ta hand om synligheten och pojkarna kunde vara i bakgrunden, säger Kokkonen, som hoppas på att många juniorer ska delta i backhoppningsskolan som snart ska börja.
– Ja precis, girlpower. Juniorerna kommer nog då de äldre klarar sig, säger Vauhkonen.
Ger inte upp
Just nu är lagidrotter ändå mer lockande för juniorer. Kokkonen och gänget minns gamla tider då backhoppningen var stor i Lahtis.
– Det fanns backar i varje gathörn, säger Vauhkonen.
– Ja, men det var ju för 60 år sedan, fortsätter Kokkonen och skrattar.
– För 60 år sedan fanns det också snö i alla gathörn, avslutar Vauhkonen tankegången.
För exakt fyrtio år sedan vann Kokkonen FM-guld i backhoppning. Nu får han se Niko Kytösaho bli finländsk mästare. Lauri Asikaien slutar tvåa.
– Jag klarade av att ta guld med mediokra hopp. Det ger självförtroende, säger Kytösaho efter guldet.
Kokkonen ger inte mycket för tävlingen
– Ja, det lönar sig i varje fall inte att börja sälja biljetter till sådana här mästerskap.
Vauhkonen irriterar sig på att bara runt 20 personer står i publiken,
– Det betyder att inte ens deltagarnas familjemedlemmar har orkat ta sig hit. Nu står bara gamla gummor som jag här, säger Vauhkonen med ett skratt.
– Nå, korven var i vare fall god. Det är minus sju grader och snöar rejält. Nivån i tävlingen är dålig. Hur orkar ni ta er hit? – Av gammal vana och av kärleken till sporten, säger Vauhkonen.
Kokkonen och Nakari klappar sig på bröstet.
Jag tycker att det borde satsas mer på flickorna. De kunde ta hand om synligheten och pojkarna kunde vara i bakgrunden.
Pentti Kokkonen