Skallen i Vörå var en flickas kranium
Skallen från Käldamäki har fått ett ansikte.
Levänluhta i Storkyro i Österbotten är en slags skattkista för arkeologerna som studerar forntiden i det som i dag är Finland. Här har man funnit skeletten för cirka hundra personer som levde mellan åren 300 och 800.
I Käldamäki i Vörå, cirka 30 kilometer från Levänluhta, har man också hittat skelettdelar från samma tid. Bland fynden finns ett kranium som numera finns hos Museiverket.
Heidi Kuivaniemi-Smith dristade sig till att göra det omöjliga: att utifrån skallens form ge Vöråkraniet en levande människas utseende.
Kuivaniemi-Smith bor i Storbritannien och har studerat det som på engelska kallas Forensic Art, vid universitetet i Dundee. I praktiken handlar det ofta om att bistå brottsutredningar med visualiseringar av brottsplatser, brottsoffer och brottslingar. Ibland handlar det om att rekonstruera ansikten med hjälp av bristfällig information.
Den här gången började arbetet hos Museiverket i Helsingfors när hon lyfte fram kraniet ur en låda. Hon hade under en tid varit på jakt efter ett lämpligt objekt för en rekonstruktion.
– Jag såg genast att skallen var otroligt välbevarad. Underkäken som fanns med passade också exakt till skallen. Ofta är underkäken på villovägar, säger Kuivaniemi-Smith.
Det finns olika metoder för att rekonstruera ett ansikte eller ett helt huvud. Vetenskapen och hantverkskonsten kring en sådan rekonstruktion har vanligtvis jobbat med att skapa kopior i tredimensionellt format där vävnader placeras på kopian enligt noggranna regler. Slutresultatet är ett slags skulpturer.
Under senare år har datorerna möjliggjort att man också jobbar visuellt på skärm. Kuivaniemi-Smith gjorde sin rekonstruktion med den metoden.
– Att arbeta tredimensionellt ger möjligtvis en exaktare rekonstruktion, men med dator får man ett alldeles tillräckligt bra resultat.
Ett välbevarat kranium är utgångspunkten för arbetet. Skallens detaljer säger mycket om hur vävnader och andra delar av huvudet hänger på skallen. Näsans storlek, dess placering och riktning går att utläsa av skelettet. Ögonens placering likaså. Annat, som öronen, kan vara svårare att bedöma korrekt.
Innan arbetet kunde börja på allvar fanns centrala frågor som behövde får svar: Hade skallen tillhört en man eller kvinna? Hur gammal var personen när den dog?
– Att bestämma könet var krävande. Skallen har detaljer som pekar på att den kunde ha tillhört en man. Underkäken är till exempel rätt grov, berättar Kuivaniemi-Smith.
Tillsammans med forskare som Kuivaniemi-Smith hade som bollplank drog hon ändå slutsatsen att det handlade om en kvinna. Skallens storlek, den smala öppningen för näsan och andra detaljer avgjorde frågan.
Åldern var sedan enklare att bedöma. Tre tänder satt kvar i underkäken och de tydde att på att kvinnan var 16–20 år när hon dog.
Hårfärgen och hudfärgen i rekonstruktionen är kvalificerade antaganden som baserar sig på vad vi i dag vet om den befolkning som bodde i området. Det finns inget dna från skallen som skulle ge exaktare vägledning.
Spännena i flickans klädsel är av den typ som har hittats i närliggande Levänluhta.
Kuivaniemi-Smith har skrivit en artikel om arbetet med Vöråflickan på bloggen Kalmistopiiri. Där redogör hon i detalj för hur skallen fick sitt ansikte.
Att bestämma könet var krävande. Skallen har detaljer som pekar på att den kunde ha tillhört en man.
Heidi Kuivaniemi-Smith