”Spaningslagar kräver fungerande kontroll”
Christoffer Taxell kritisk till övervakningssamhället
George Orwells berömda framtidsdystopi 1984 som myntade begreppet ”Storebror ser dig” är en av de böcker som mest har präglat Christoffer Taxell. Taxell betvivlar inte myndigheternas goda avsikter med de kommande spaningslagarna men efterlyser en diskussion om man i det demokratiska samhälle som vi lever i, alltid kan utgå ifrån att myndigheterna är goda.
– Det är sorgligt att det som i Or- wells bok framstod som ett förfärligt övervakningssamhälle, är att betrakta som en stilla sommarfläkt då man ser på hur världen och verkligheten ser ut i dag. Av den här anledningen är det viktigt med en fungerande kontroll. Det behövs ett system som ser på övervakningen, inte bara ur samhällets perspektiv, utan också ur den enskilda individens synvinkel, säger Taxell.
Elva dagar efter presidentvalet väljer också den evangelisk-lutherska kyrkan en nationell ledare, på torsdag. Ärkebiskoparna har till skillnad från presidenten ingen annan mandatperiod än fram till pensioneringen. Det målsnöret når nuvarande ärkebiskop Kari Mäkinen i sommar efter åtta år i ämbetet.
I juni ska en ny ärkebiskop träda till. Bland de fem kandidaterna ligger Borgå stifts biskop Björn Vikström bra till för att nå mer än bara ett kvot- och tröstpris vikt för minoriteter.
Ärkebiskopsvalet har fått många drag av politiska val. I år finns det till och med en valkompass på webben där man har kunnat testa sina kyrkliga och existentiella åsikter mot ärkebiskopskandidaterna.
Också i fråga om att sätta agendan är kandidaterna långt utlämnade till de frågeställningar medierna håller framme; andra utspel är svåra att göra. Eller som den gamla apostlasanningen lyder om hur ”någon annan en dag klär dig och för dig dit du icke vill”.
Nationellt är Esbobiskopen Tapio Luoma en av förhandsfavoriterna. Luoma är en mittlinjens man men med konservativa drag. I den polariserande knäckfrågan om samkönade äktenskap ställer han sig, i ett slags variant på Sauli Niinistö och Nato, passiv till att frångå traditionen. Han viger helst bara kvinnor och män, men erbjuder ett slags resignerad ledargest om kyrkomötet skulle besluta annorlunda.
Luoma gynnas av årets nya valförfarande. Präster och lekmän i Åbo ärkestift har fortfarande den övervägande makten att välja ärkebiskop, men omkring 45 procent av rösterna räknas in från kyrkans institutioner i de andra stiften – domkapitel, stiftsfullmäktigen och kyrkomötesombud. Det ger det inre, finskspråkiga Finland ett större inflytande, vilket kan bli till nackdel för den liberale och svenskspråkige Björn Vikström.
Sedan i höstas är de tio evangelisk-lutherska biskoparna ledsamt nog igen enbart män. Därför kommer den enda kvinnan som kandiderar, teologen och ÅA-läraren Heli Inkinen sannolikt att placera sig. I ett slags kyrkligt ”solgnuttan och trollen” har hon ändå dessvärre i de offentliga debatterna gett ett vagt intryck. Ärkebiskopsvalet har den här gången en vidare samhällelig betydelse i fråga om kyrkan och den politiska populismen. Sannfinländare, islamkritiker och andra nationalkonservativa grupperingar tar gärna kristendomen och våra kristna traditioner på sina arga program.
Kyrkan har ofta snabbt sagt att hopspikade kristna kors inte gärna ska förekomma i täten för främlingsfientliga Stäng-gränserna-tåg. Biskoparna har sagt att avoghet till flyktingar och invandrare inte är grundläggande kristna värderingar, och också hållit konflikten mellan kristendom och islam på avstånd.
Torsdagens val kan bli en viktig fjäder på vågen om huruvida kyrkans linje som ”obundet liberal” består, eller om personvalet indikerar att kyrkan vänder in mot mera konservativa värderingar som enligt undersökningar gror ute i många församlingar.
Nästa ärkebiskop borde också kunna ta en modern, intellektuell debatt om vad det innebär att tro på Gud.
Det blev en incident i Borgå stift när en ny kyrkoherde i Åbo med sina ordval väckte frågan om huruvida ”Gud är en man” eller om tro behöver utformas i termer av kön.
I presidenternas nyårstal har det också förblivit ett artigt mysterium varför två av dem, Martti Ahtisaari och Sauli Niinistö avslutat dem med att önska folket ”Guds välsignelse”. Ingen har någonsin frågat och en stor grävande artikel om Niinistös privatliv (HS 2.2) kvitterar det kort med att presidenten nog är ”mer än namnkristen”.
Så vi väntar på att någon ska ställa den intima frågan. Under tiden vore det naturligt att nästa ärkebiskop initierade ett samtal om vad som är kärnan, och mångfalden, i att många fortfarande har en tro eller en religion.