Demokratins självförsvar

Ska en demokrati förbjuda antidemokratiska organisationer? Tingsrätten i Birkaland svarade ja på den frågan då den i november 2017 förbjöd den Nordiska motståndsrörelsen (NMR). Tingsrättens motivering var att NMR missbrukade de fri- och rättigheter, som garanteras av den finländska grundlagen och den Europeiska konventionen om mänskliga rättigheter.

NMR:s nationalsocialistiska ideologi och exkluderande raslära framhölls, samt de aggressiva politiska metoderna vars syfte är att ersätta den parlamentariska demokratin med auktoritärt styre, censur av oliktänkande och medier. Trots att organisationen inte uttryckligen uppmanar till våld är den fysiska kampen och viljan att uppoffra sig centrala. Bakgrunden är att NMR begagnat våld mot sina meningsmotståndare, med dödlig utgång i samband med en demonstration i Helsingfors i 2016.

En central fråga är hur liberala demokratier ska försvara sig mot extrema yttringar – organisationer och uttalanden – utan att kränka egna demokratiska grundvärderingar. Ska yttrande- och organisationsfriheten, och ytterst medborgarnas rätt till politisk representation begränsas om demokratin anses hotad?

Historiskt har demokratierna i västvärlden ställt den frågan om de fascistiska partierna efter andra världskriget och om kommunistiska partier under kalla kriget. Förbud av partier och lagstiftning som begränsar yttrandefriheten som hets mot folkgrupp eller ”hate-speech” är exempel på sådana begränsningar. Begränsningar av yttrandefriheten förekommer i ett flertal länder och på olika grunder, till exempel etnicitet, sexuell läggning, religion. I samtiden är det politiska högerextrema och religiös eller politiskt islamska fundamentalistiska aktörer som föranlett stater att förbjuda organisationer och begränsa yttrandefriheten.

Frågan om demokratins självförsvar, det vill säga, hur demokratier kan och bör skydda sig mot antidemokratiska strömningar aktualiserades med full kraft med nationalsocialismens och fascismens maktövertagande i mellankrigstidens Europa. Två motsatta förhållningssätt formulerades, med relevans och giltighet än i dag.

Å ena sidan, demokratier behöver ett försvar i form av ett författningsskydd och regler om hur antidemokratiska krafter ska bemötas. Å andra sidan, demokratier ska avhålla sig från att göra avsteg från sina egna grundläggande principer för att försvara sig. Det senare betonar demokratin som en procedur – folksuveräniteten och majoritetsstyret, medan det tidigare fokuserar på demokratins innehållsliga sida, till exempel mänskliga rättigheter.

Den tyskbördige statsvetaren Karl Löwenstein myntade begreppet militant demokrati 1937 mot bakgrund av Hitlers maktövertagande: En demokrati har både rätt och skyldighet att försvara sig mot antidemokratiska tendenser. Han bevittnade hur nazisterna effektivt använde sig av demokratins institutioner och tolerans i syfte att förgöra dessa. Kärnan i denna föreställning är att ingen frihet ska ges till frihetens fiender; de som använder sig av sina demokratiska rättigheter för att begränsa andras bör motarbetas.

Tyskland är i dag det mest kända exemplet på en militant demokrati då den tyska grundlagens artikel 21 förbjuder partier vars syfte eller verksamhet är att ”underminera eller störta” den fria demokratiska ordningen.

Det andra förhållningssättet är att demokratin inte bäst försvaras med förbud och inskränkningar av politiska meningsmotståndares möjligheter att organisera sig politiskt och torgföra sina åsikter. Centrala demokratiska grundvärderingar kränks. Rättsfilosofen Hans Kelsen, även han verksam i Tyskland varnade 1932 att de som förespråkar demokrati inte bör tillåta sig själva att fångas i en farlig inre motsättning att använda sig av auktoritära medel i självförsvar. Man måste vara trogen sin flagga även när skeppet sjunker, och inte avvika från sina grundprinciper även om de är hotade.

Under 2000-talet har politisk extremism, vare sig det gäller religiös eller högerpolitisk, bemötts med krav på inskränkningar. Det har inte enbart gällt organisationer som använder sig av terror och politiskt våld för att uppnå sina målsättningar, vilket naturligtvis ska kriminaliseras.

Under 2000-talet har den tyska författningsdomstolen behandlat önskemål om att förbjuda det nazistiska partiet NDP. Vid båda tillfällena har man valt att inte förbjuda partiet. I början av 2000-talet var det omöjligt att fatta ett korrekt domslut eftersom partiet var infiltrerat av den tyska säkerhetstjänsten.

2017 beskrev den tyska författningsdomstolen NDP som rasistiskt, antisemitiskt och islamofobiskt, och vars målsättning var att ersätta den parlamentariska demokratin med ett nazistiskt styre. Trots det ansåg författningsdomstolen att det inte fanns någon anledning till förbud då NDP inte utgjorde ett allvarligt hot mot den liberala demokratiska ordningen då dess väljarmässiga stöd var svagt. Författningsdomstolen gjorde en avvägning mellan försvaret av demokratiska grundprinciper och det demokratiska hot NDP ansågs vara.

Förbud och begränsningar innebär att vissa politiska yttringar exkluderas från politiken. Det finns både ett kunskapsmässigt och demokratiskt terapeutiskt värde att olika åsikter, även obekväma, tillåts yttras. Politiska befattningshavare tvingas underbygga och motivera sina åsikter i offentligheten för att till exempel bemöta rasistiska och intoleranta åsikter. Att tolerera att andra uttrycker sina åsikter, innebär inte att man accepterar dessa eller är enig.

Många finländska politiker yrkade snabbt på ett förbud av NMR, men har samtidigt accepterat rasistiska och kränkande uttalanden från partipolitiskt håll. Kanske ett motiverat politiskt försvar för demokratiska grundvärderingar, toleransen och yttrandefrihetens gränser vore mera effektivt, och i linje med liberala demokratiska principer? Att förneka en grupp, såsom NMR, tillgång till de demokratiska frioch rättigheterna, kan även vara kontraproduktivt: Organisationen går under jorden, radikaliseras och göder ett martyrskap. Svårigheten för statlig insyn i extrema miljöer är ett annat vanligt argument mot förbud.

Den samtida utmaningen är att rätt balansera politiska minoriteters – även antidemokratiska – rätt att utöva sina demokratiska rättigheter mot att andras demokratiska rättigheter inte kränks. Det finns inga lätta svar på hur den liberala demokratin bäst ska försvara sig självt, men det finns goda skäl att värna de liberala grundvärderingarna även när det blåser, och att mera effektivt använda sig av befintlig lagstiftning som förbjuder politiska våldsmetoder och hatbrott i mötet med demokratins fiender.

”Den samtida utmaningen är att rätt balansera politiska minoriteters – även antidemokratiska – rätt att utöva sina demokratiska rättigheter mot att andras demokratiska rättigheter inte kränks.”

ANN-CATHRINE JUNGAR

är jakobstadsbördig forskare i högerpopulism vid Södertörns högskola i Stockholm.