En kär liten vän
● I morse var jag på hundpromenad med min väninna. Det är en nyttig vana som vi har haft i snart elva år. Varenda morgon, i helg och söcken, i ur och skur, har vi traskat där med våra hundar, alltid samma tid. Vi passerar ett bostadsområde där många ögon brukar studera oss från frukostbordet.
Vi vet att det är så, för vi brukar få kommentarer om någonting avviker från det vanliga, om någon av oss går ensam en morgon eller så. Mycket snart efter det att jag började följa med utan hund kom frågorna. Vad hade hänt med min röda cockerspaniel?
Och jag berättade att Larissa hade farit till hundhimlen. Hon blev fjorton år, fem månader och tio dagar, en aktningsvärd ålder för vilken hund som helst. Mot slutet var hon vit om nosen och började bli trött av sina höga levervärden. När hon blev sämre var det bara att ta det där avgörande beslutet som varje djurägare fasar för.
Larissa var min femte hund så jag hade varit med om detta tidigare, men det gjorde på intet sätt beslutet lättare. Huset kändes oändligt tomt när jag kom hem. Det fortsatte att kännas ännu ödsligare under de närmaste dagarna när jag bar ner Larissas korgar i källaren och samlade ihop hennes saker i en stor kartong. Svårast var det att reda upp i hennes leksakslåda.
Och sedan var det rutinerna. Jag beslöt genast att stiga upp halvsju som vanligt och gå den vanliga rundan med min väninna och hennes hund. Men sedan kändes det konstigt att inte gå ut på en dagspromenad och ännu underligare att kunna gå och lägga sig på kvällen utan att först kila runt kvarteret med vovven. Även om det kunde vara förenat med en hel del besvär att tvingas gå ut i ylande snöstorm eller hällande regn känns det inte så.
Efter trettiofyra år med hund är det en stor omställning. Jag saknar mina hundrutiner. Jag har tyckt om allt besväret ett hundliv för med sig. Naturligtvis funderar jag på en ny fyrbent vän. Ska du faktiskt skaffa en, i din ålder? säger människor och får mig att åldras ytterligare tjugo år bara vid tanken. Så jag tvekar förstås.
I morse fick jag på hundpromenaden låna Bibbi, en mycket liten svartvit chihuahua. Bibbi drog och snusade på allt och jag måste sätta upp farten för att hänga med. Det var en underbar känsla. När jag lämnade över Bibbi till hennes matte med tack för lånet visste jag med säkerhet: det blir en ny hund för mig, en cockerspaniel och helst en röd …