Kungen över svensk film
■ En efter en har den svenska dokumentärfilmen betat av kända män med makt de senaste åren, dokumentärporträtt med ambitionen att presenterar sin huvudperson på djupet. I fjol stod Harry Schein (1924–2006) i turen, till sin utbildning kemiingenjör men mera känd som en socialdemokratisk kulturmakthavare i synnerhet inom filmens område. Han grundade Svenska Filminstitutet och var dess första vd men hade under sin karriär också tunga poster inom mediebranschen, var en synnerligen kräsen filmkritiker, vass skribent och författare.
Maud Nycanders och Jannike Åhlunds dokumentär Citizen Schein bär samma titel som minnesantologin om honom från 2010, en bok som kan antas ha varit till stor hjälp i produktionen av dokumentären.
Det handlar om en stilig och vältränad man som till synes levde det perfekta livet, och vars blixtrande intelligens och sociala begåvning tog honom till toppen, från att han under andra världskriget anlände som ensamkommande judiskt flyktingbarn till en bondgård i Småland. Han gifte sig med ”Sveriges vackraste kvinna”, skådespelerskan Ingrid Thulin – paret bodde mestadels i skilda länder och hade ett fritt, barnlöst äktenskap. Till vänkretsen hörde värdefulla, karriärfrämjande kontakter som Ingmar Bergman och Olof Palme.
Harry Schein hade österrikisk överklassbakgrund, vilket förstås är en nyckel till att han i Sverige så snabbt lyckades arbeta sig upp från till synes ingenting – egentligen återerövrade han ju sin klassbakgrund och återvände till de kretsar han fötts in i. Judiskheten var däremot något han en stor del av sitt liv nästan dolde. Åtminstone hans mamma dödades i Förintelsen, och han var så rädd för den antisemitism som var stark i Sverige i mitten av 1900-talet att han ett tag ville byta namn.
I dokumentären intervjuas personer som kände honom, bland dem Jörn Donner, Harriet Andersson, Roy Andersson, Ingvar Carlsson, Daniel Bergman och älskarinnan Åsa Moberg. Det som flera av dem återkommer till är ensamheten hos denna man som var ett socialt geni och vars intelligens gjorde honom intressant att umgås med. Det handlar om en inre ensamhet, ett tomrum, en oförmåga att tycka om sig själv. Och Harry Schein var av många heller inte särskilt omtyckt – Harriet Andersson säger det rent ut, att hon inte gillade honom särskilt mycket – och inte heller tittaren får bilden av en sympatisk person, utan snarare någon som är hal, undflyende, arrogant.
Det som gör dokumentären intressant är att den förutom att beskriva en imponerande karriär även utforskar sprickorna och såren i det perfekta. Den kommer förmodligen så nära det går en person som inte verkar ha varit lätt att komma inpå livet. Yle Fem 22.00
malin.slotte@ksfmedia.fi
MALIN SLOTTE