Attityder och pengar

Det finns många agendor i diskussionen om familjeledigheterna. En sak är ändå klar: det krävs mer öronmärkt pappaledighet om vi vill att pappor ska stanna hemma.

Det handlar om jämställdhet och jämlikhet – vilket är två olika saker. Jämställdhet gäller kvinnors och mäns situation, möjligheter och rättigheter. Jämlikheten handlar i det här fallet kanske allra mest om barnen. De små barnens möjlighet att ha en nära relation till båda sina föräldrar, att inte bli dagvårdsbarn när de är under ett år gamla, men få ta del av småbarnspedagogiken när de är lite äldre.

I vårt nuvarande system har de små barnen en större tillgång till sin mamma eller den förälder som föder barnet. Hon får moderskapsledighet och utnyttjar över 90 procent av föräldraledigheten, trots att den kan delas mellan föräldrarna. Den öronmärkta tiden för pappor eller den andra föräldern är nu 18+36 dagar. Så gott som alla pappor utnyttjar de 18 dagar som de kan vara hemma samtidigt som mamman. År 2016 utnyttjade drygt hälften av papporna den andra delen av ledigheten, som ska tas ut innan barnet fyller 2.

Erfarenheterna från Sverige, Norge och Island visar att pappor använder den tid som är öronmärkt för dem. Om man vill att också pappor ska sköta om sina små barn hemma är det effektivast att utöka den öronmärkta pappatiden. Varför är det bra att också pappor är hemma med små barn? För att det ger större närhet mellan dem, men också för att det ökar mäns kunskap och insikt om småbarnslivet och därmed ofta förbättrar också föräldrarnas relation.

En annan agenda handlar om jämställdheten på arbetsmarknaden. Kvinnors ställning är på många sätt sämre än männens. Så länge det är kvinnor som är föräldralediga och eventuellt hemma längre än ett år per barn med hjälp av hemvårdsstödet, ser många arbetsgivare unga kvinnor som en risk. I ett läge där också männen stannar hemma med små barn förknippas inte risken längre enbart med kvinnorna. Den snedvridna arbetsmarknaden påverkar lönerna i kvinnodominerade branscher, den påverkar kvinnors karriärmöjligheter och slutligen också kvinnors pensioner.

Ytterligare en agenda handlar om sysselsättningsgraden. Regeringen Sipiläs mål är att 72 procent av arbetskraften ska vara sysselsatt. Det ser för tillfället mer realistiskt ut än tidigare. Regeringen vill att fler ska jobba, att vi ska jobba längre och att kvinnor inte ska sköta barn hemma alltför länge. I det sammanhanget ses hemvårdsstödet som ett problem.

Forskning visar ändå att de kvinnor som tar ut hemvårdsstöd efter att det yngsta barnet har fyllt två år i hög grad är kvinnor som inte har ett jobb att återvända till. Nästan en tredjedel av dem har enbart grundskoleutbildning. De har svårt att hitta jobb. Till den här gruppen hör också många invandrarkvinnor. Här finns knappast några snabba sysselsättningsvinster. Om hemvårdsstödet och dess tilllägg skärs ned drabbar det låginkomsttagare och ökar alltså den ekonomiska ojämlikheten.

Därför kan man försvara tanken att längre öronmärkt pappaledighet med inkomstrelaterad dagpeng inte borde förkorta övrig föräldraledighet. Det kostar förstås lite mer, men det är det värt. Vår nuvarande föräldraledighet är i nordiskt perspektiv kort och allt annat än flexibel.

Och så har vi valfriheten. När det gäller familjeledigheterna är det inte Samlingspartiet som åberopar valfriheten, utan Centern och Blå framtid. Familjerna ska få välja själv. Om man ingenting gör så fortsätter folk att ”välja” som hittills. Politik handlar om att styra samhället. Vill vi ge barn rätt till sina pappor, papporna rätten till sina små barn i vardagen och kvinnor rätten att arbeta på lika villkor? Det kräver politiska beslut.