Arbetstidslagen betyder flexibilitet åt båda hållen

I juni i fjol fick regeringen ett förslag till ny arbetstidslag av en oenig arbetsgrupp. Arbetsgivarna, facken och företagarna hade reservationer.

Väldigt lite har avslöjats om hur arbetet fortsätter. Det enda konkreta beskedet är att regeringens modell läggs fram under våren och inte under hösten, vilket var den ursprungliga tidtabellen. Uppskovet motiverades med att regeringen inte ville störa höstens arbetsmarknadsförhandlingar.

Det väckte protester hos facket, tjänstemannaförbundet Pros ordförande Jorma Malinen sade i höstas att facken inte borde underteckna de nya avtalen innan man känner till innehållet i arbetstidslagen.

Både Pro och akademikerfacket Akava är kritiska mot det sätt på vilket flexibiliteten, som är en hörnsten i förslaget, utsträcks till nya arbetstagarkategorier. Flexibiliteten innebär att lagen som reglerar arbetstiden och ersättningarna för övertid och helger inte gäller. Hittills är det bara höga chefer som inte omfattas av lagen eftersom de anses ha möjlighet att själva organisera sitt arbete.

Men i lagförslaget gäller det här också det som litet vagt kallas specialistarbeten, jobb som inte är beroende av tid och plats utan kan utföras var och när som helst. It-specialister är typiska exempel, men trenden är att allt flere jobb helt eller delvis faller innanför den här kategorin.

Anställda är nåbara dygnet runt, mobilen finns hela tiden inom räckhåll och e-posttrafiken tar inte paus klockan 16.

Pro och Akava är nu oroliga för att stora grupper anställda – upp till en miljon, enligt Akava – inte skulle omfattas av regelverket i arbetstidslagen.

Men det handlar inte om personer som självständigt kan bestämma sin arbetstid, utan fortfarande om arbetstagare som ska utföra vissa uppgifter inom en viss tidsram. För Akava gäller det upp till 80 procent av medlemmarna, 350 000 personer. Om arbetstiden inte regleras och övertidsersättningarna faller bort är det en försämring av arbetsvillkoren, och det kan facket självklart inte gå med på.

Facken ser antagligen också en annan hotbild ifall allt fler anställda inte omfattas av en så här central del av arbetsmarknadslagstiftningen.

Den handlar om fackförbundens tyngd och inflytande. Om förbunden varken kan påverka arbetstiden eller olika ersättningar är det inte långsökt att anta att det finns medlemmar som börjar undra vilken nytta de egentligen har av sitt medlemskap. Fortfarande är facket ett stöd i konfliktsituationer, men det kanske inte upplevs som tillräckligt utbyte av medlemsavgiften.

Så som läget nu är riskerar regeringen att igen leverera ett lagförslag som sannolikt väcker missnöje på fackligt håll. Tidtabellen är dessutom sådan att det är stor chans att både medborgarinitiativet mot aktiveringsmodellen för arbetslösa och arbetstidslagen kommer till riksdagen tätt inpå varandra.

Sedan är det en annan sak att reformer som ger de anställda större möjligheter att själva påverka sin arbetstid blir allt vanligare i EU.

En undersökning som refererades i Financial Times visar att unga anställda värderar möjligheten att själv avväga balansen mellan privatliv och arbete högre än karriärutvecklingen. Tysklands största fackförbund IG Metall slöt nyss ett kollektivavtal som ger medlemmarna rätt att minska veckoarbetstiden till 28 timmar under två år.

Tyskland går i spetsen för utvecklingen mot att hitta rätt balans mellan liv och arbete. Sedan 1960 har den årliga arbetstiden minskat från 2 163 till 1 363 timmar. Tyska företag lägger också an på att verkligen separera arbetstid och fritid. Biljätten Daimler raderar automatiskt e-post till anställda som är på semester.

Facken som är kritiska mot den kommande arbetstidslagen har anledning att betona att flexibiliteten inte bara handlar om att göra det möjligt att jobba när som helst, utan också om att under vissa omständigheter helt freda sitt liv från jobbets krav.