”Allmogen, vargen och överheten”
Vargskinnsskatten sågs som olaga och som orättvis, och den var även svår att fullgöra.
● Minns jag den historia som morfar brukade berätta rätt? Vintertid var han rädd för vargen och till skolan gick han med en fackla i handen. Som skolpojke bodde han utanför byn, på en skogsbacke i de övre delarna av Purmo.
Vargjakten, återigen aktuell, har en lång historia. Vargen är ett djur som omtalas i olika historiska källor och redan i landskapslagarna – några av de äldsta källorna som berör det svenska riket – omnämns vargrivna djur och herdar som inte kunnat skydda djuren mot ett övermäktigt hot. Under medeltiden sågs vargen som en plåga och var det djur som oftast nämndes i de lagtexter som berörde jakt. Vid denna tid låg det tvivelsutan i de flestas intressen att minska rovdjursstammarna.
● I förmodern tid var jakt på rovdjur en plikt för allmogen. På 1300talet hemsöktes riket av digerdöden, en farsot som drabbade de västra riksdelarna hårdare än udden i öst, det som senare utmejslades till ett Finland. Den här katastrofen förändrade de sociala skiljelinjerna och den skattebörda som en överhet ålade lokalsamhällena tyngde de kvarvarande bönderna. Även försörjningsformerna förändrades och i de trakter där åkerbruk tidigare idkats ökade boskapsskötselns betydelse.
Nu tillkom en ny pålaga, en plikt att fälla varg. Denna vargskinnsskatt sågs som olaga och som orättvis, och den var även svår att fullgöra. Detta visar agrarhistorikern Janken Myrdal i en artikel om vargjakt under medeltiden – den textens titel har jag lånat för denna kolumn. Han framhåller att just vargen framträder förhållandevis ofta i talesätt som cirkulerade i det dåtida svenska riket. Den ges större utrymme än björnen, men skribenten påminner också om att talesätt cirkulerade och kan härstamma från trakter längre söderut där björnen inte var vanlig.
Jakten var inte bara en plikt som ålades bönderna, den utformades också till en rättighet för övre stånd och under den tidigmoderna perioden begränsades allmogens rätt att till exempel fälla älg och fånga fågel i vissa områden. Samtidigt knöts jakträttigheterna också i ökande grad till äganderätt, något som på sikt ökade skillnaderna inom landsbygdssamhället.
● Dagens situation kan inte jämföras med den som rådde i ett äldre privilegiesamhälle. Under 1800talet minskade skillnader av detta slag, samtidigt som olikheterna mellan stad och land, upplevda eller reella, kunde vara stora. Kring sekelskiftet 1900, en tid då rätt lukrativa skottpengar utbetalades, talades det ofta om folket och de bildade; ”folket” kunde tolkas på skiftande sätt, i många dåtida texter ofta förliknat vid barn – i termer av amperhet om det rörde svensktalande, i termer av passivitet om finsk allmoge åsyftades.
Även om klassresenärerna varit många och migrationen omfattande präglar tudelningar mellan stad och land fortfarande det finländska samhället. Som socialhistoriker vill jag inte uttala mig om djurbestånd, jag vill enbart påminna om att vargen spelade en roll när de sociala skillnaderna förändrades förr i världen.