Hur snabbt ska det gå?

Nu handlar det inte om välsignelse av samkönade, utan hur kyrkan ska tackla den nya könsneutrala äktenskapslagen.

Uppdelningen konservativ–liberal finns också nu, men med lite annat utgångsläge. Ingendera säger nej till att kyrkan ska viga samkönade par, men det finns en ganska betydande skillnad i hur de två anser att saker och ting ska avancera: Vikström anser att kyrkan ska viga, Luoma säger inte heller nej – men att hans ja förutsätter ett beslut av kyrkomötet.

Förenklat sett kan vi säga att Luoma anser att ärkebiskopen kan möjliggöra förändring men inte själv vara den egentliga förändraren. Vikström, däremot, anser att det är ärkebiskopen som ska ta ut en klar kurs, för annars är det ändå någon annan som håller i rodret, skriver Kirkko ja Kaupunki. Vid behov kan ärkebiskopen senare också backa och ta ut en ny kurs, om det visar sig vara klokt.

Om vi glömmer hela frågan om den könsneutrala äktenskapslagen, så är det den ovannämnda skillnaden i ledarskap som utgör kärnan. Vi har Vikström som vill ta en klar roll som vägvisare, med lykta i handen, medan Luoma är redo att gå åt precis samma håll, förutsatt att han ges det uppdraget.

Den första är redo att pådriva förändring. Den andra är redo möjliggöra förändring. Båda står för förnyelse, nyansskillnaden handlar om hur snabbt allt ska ske.

Stefan Holmström om det kommande ärkebiskopsvalet mellan Björn Vikström och Tapio Luoma.