Erfarenhet är Finlands styrka i dag
Finland ställer upp i damernas stafett med ett mycket rutinerat lag. – Kristas form ger oss fler vapen än förut, säger förbundskapten Reijo Jylhä.
Aldrig förut har Finland deltagit i damernas stafett med ett så här rutinerat lag – på gott och ont, förstås. Men erfarenheten avgjorde då landslagsledningen valde Finlands kvartett: Aino-Kaisa Saarinen, Kerttu Niskanen, Riitta-Liisa Roponen och Krista Pärmäkoski försvarar Finlands heder i dag. Helt väntat.
Det andra alternativet var att Johanna Matintalo skidar en av de klassiska sträckorna och att Kerttu Niskanen tar tredje sträckan. Men Niskanen skidar hellre klassiskt än fri stil och Matintalo saknar erfarenhet av mästerskapsstafetter.
– Den första sträckan är sådan att det sällan går att vinna tid där, bara förlora tid om man misslyckas. Vi beaktade Kerttus starka förtroende för hennes klassiska stil då vi valde henne för andra sträckan, förklarar förbundskapten Reijo Jylhä.
Saarinen litar på sig själv
Aino-Kaisa Saarinen lär veta vad hon gör på den stökiga och bökiga inledningssträckan. Hon inledde i VM i Lahtis 2017, VM i Falun 2015, OS i Sotji 2014 och OS i Turin 2006. Sammanlagt har hon deltagit elva gånger i en mästerskapsstafett och vunnit sju stafettmedaljer.
– Jag litar på att jag kan sköta inledningssträckan och hjälpa laget att få ett bra utgångsläge för de följande sträckorna. Jag vet med stor sannolikhet vad som kommer att hända och kan reagera. Det är min styrka, säger Saarinen, 39.
Roponen med igen
Då Niskanen skidar andra sträckan stod valet för den tredje sträckan närmast mellan Laura Mononen och Riitta-Liisa Roponen. Roponen, också 39, var bättre i FM, bättre på 10 km i OS och har den ändlösa rutinen som Mononen saknar.
Roponen har totalt fem OS- och VM-medaljer i stafett. Hon skidade tredje sträckan redan i OS 2002 och 2006, då Finland båda gångerna slutade sjua. Samma sak då Finland vann VM-guld 2007 och 2009 samt då Finland tog VM-brons 2011 och 2015. I Val di Fiemme 2013 blev Finland dock utanför medaljerna.
I bronslaget i Vancouver 2010 skidade hon den andra sträckan. Bara en gång, i VM 2005, har hon skidat ankarsträckan.
– Jag har inte en tillräckligt bra slutspurt för ankarsträckan, men jag är en seg stafettskidare, säger Roponen, som missade VM i Lahtis på grund av en ryggskada.
Niskanen på andra sträckan
Niskanen skidade tredje sträckan i OS 2014, då Finland tog silver. Men helst skidar hon den klassiska andra sträckan, precis som i VM i Val di FIemme 2013, Falun 2015 och Lahtis 2017.
– Förhoppningsvis har inledningssträckan lite gallrat i leden, så det finns mer utrymme för att dra upp luckor, säger hon.
Hon har kämpat med formen och stod över fristilsloppet i förrgår, men Jylhä litar på hennes klassiska form. Det brukar ofta gå undan under den andra sträckan och inte sällan har stafetten mer eller mindre avgjorts redan där.
– Fem kilometer är en kort sträcka. Det gäller att starta hårt, men inte för hårt. Man hinner tappa mycket om man tröttnar.
Pärmäkoski tror på sin slutspurt
Krista Pärmäkoski är självskriven på ankarsträckan. Hon har fört Finland till VM-brons i Oslo 2011, Falun 2015 och Lahtis 2017 samt till OS-silver i Sotji 2014.
– Min fristilsteknik har gått framåt och jag tror också min slutspurt har blivit bättre ifall det går till det. Stina (Sveriges Nilsson) blir svår att slå, men jag tror jag kan slå de andra i en slutspurt.
I Falun 2015 och i Lahtis 2017 fick Pärmäkoski se sig slagen av Nilsson på upploppet. Men Jylhä litar på att hon gått framåt.
– Norge och Sverige är favoriter, men ju längre vi hänger med desto bättre är Kristas chanser att hävda sig mot Marit Bjørgen och Stina Nilsson på ankarsträckan – för att inte nämna USA:s Jessica Diggins samt Tysklands och Rysslands ankare, säger Jylhä.
– Kristas form är bättre än förra året, så vi har för tillfället fler vapen än förut.
I praktiken, om Pärmäkoski växlar tillika eller ens i närheten av Sverige och Norge är allt möjligt?
– Så är det.