Är det banalt?
Virpi Stjerna har gestaltat olika självmordssätt och avporträtterat över 160 människor hon skulle bli tvungen att lämna bakom sig om hon tog livet av sig. Depression och självdestruktivitet är något hon har personlig erfarenhet av.
Virpi Stjerna
Leave Them All Behind, Galleri Hippolyte till 25.2.
■ Bildkonstnären Virpi Stjerna är modig nog att öppna upp en diagnos i vårt samhälle som man lätt kan bli stigmatiserad av. Hon tar tag i känslan av att inte orka leva eller finnas till. Det är frågan om känslor som är hopplöst svåra att beskriva i ord och som det kan vara lättare och befriande att avbilda. Stjerna har hållit på med sin bildserie i hela sju år. Att fotografera möjliga självmordssätt och människor hon skulle bli tvungen att lämna bakom sig har varit ett sätt för henne att bearbeta de ständigt närvarande tankarna kring döden.
Inget blod, inga tårar
I den stora gallerisalen fylls väggarna av människoansikten i naturlig storlek mot svarta bakgrunder. De hänger tätt intill varandra och i rader på varandra. Det förefaller först monotont, men blir i en större helhet påtagligt. Alla blundar rofyllt; sover de eller är de döda? Eller vill de helt enkelt inte se?
Det hela öppnas upp på ett helt annat sätt när man kommer in i det bakre rummet i galleriet som är mera intimt. Där har konstnären låtit sig fotograferas i olika självmordsscener, allt från att sätta en plastpåse över huvudet, dränka sig, andas in avgas till att ligga på en tågbana.
Man slås av hur olika sätten kan vara ifråga om självmord. Det hela synas kliniskt och kontinuerligt – inget blod, inga tårar. Mera är det frågan om en demonstration, som när en flygvärdinna visar var gasmaskerna finns i flygplanet – men tvärtom. Humor har jag svårt att finna. Det känns som om det trycks på en. Bilderna visar hur en allvarlig depression kan göra att tankar på döden och döendet blir en del av vardagen.
Samtidigt blir jag smått arg, varför behandla ett så svårt och tragiskt ämne så banalt? Eller är det banalt? Estetiken är mycket enkel, med finns inte mycket av berättande, känslouttryck eller atmosfäriska lager. Stjerna har kyligt radat fram attiraljerna som behövs och mer än så är det inte. Det hela förefaller mycket enkelt att utföra, men ändå inte lockande, ej heller romantiserande. Depression kan också ses som en av vår tids mest romantiserade sjukdomar som inte bör förskönas.
Slutarbete
Virpi Stjerna (f. 1976) har deltagit i ett flertal grupputställningar i Finland och utomlands. Hon ställde senast ut separat på Galleri Sinne 2010. Denna utställning är en del av hennes slutarbete för magisterexamen i fotokonst vid Aalto-universitetet. Hon har även i tidigare fotografier behandlat depression.
Jag har svårt att hitta Stjernas egna personliga upplevelser i denna utställning. I stället leder tankarna till varför depression är en så laddad sjukdom i vårt samhälle? Bilderna skulle helt klart te sig annorlunda om det handlade om cancer eller alzheimer. Den kulturella bilden av mental sjukdom hanteras helt enkelt annorlunda. Hennes verk är också ett slags vittnesmål om hur stark stigmatiseringen av psykisk sjukdom har varit och ännu är. Stigmatiseringen blir synlig så snart man börjar tala om sina upplevelser.
Filosofen Michel Foucault hävdade i Vansinnets historia att ”vansinnet” är socialt konstruerat. Det är genom de psykiatriska diagnoserna som samhället kan definiera det normala, förnuftiga och önskvärda. Han såg på psykiatrin som en maktinstitution med ett enda syfte: att kontrollera och normalisera de som stör och avviker från normerna. Jag kan också uppleva Stjernas distanserade och ”kyliga” sätt att föra fram det sjuka likt ett kartotek som ett sätt att spegla denna så kallade maktinstitution.