En pålitlig moped
■ Trion Mopo, som har verkat sedan 2009, släppte sin tredje långspelare i ett proppfullt G Livelab. Under nio år har inte i musikens grundidé förändrats. Fortfarande har trion minst lika många huvudvapen som den spanska inkvisitionen: humor, fart, vemod, dysterhet, hyss och anarki. Rytmiskt låter det också som tidigare – både rakt rockande och sned swing finns med. Melodierna följer även av mopedhjul inkörda spår. Man fruktar inte enkla mollklagomål som skulle sitta lika bra i en gammal tango eller en ännu äldre folkvisa.
Men alla tre musiker, saxofonisten Linda Fredriksson, basisten Eero Tikkanen och trummisen Eeti Nieminen, spelar bättre än i början. Det är en naturlig utveckling att uttrycket är exaktare och idéerna koncisare, men man har ändå lyckats behålla den ytligt sett sorglösa attityden.
Den största skillnaden till de tidiga åren och de föregående skivorna är dock produktionen. Att den nya skivan Mopocalypse är mer utstuderad i klanger och som helhetsverk speglades väl under konserten. Det kan man även tacka livelaboratoriets i världsklass unika ljudåtergivning för, med bland annat 77 Genelec-högtalare, i varje tänkbart ställe i klubben.
Mopo spelade samtliga stycken från Mopocalypse. Man hade mera fantasi än att bara rada upp bitarna i samma ordningsföljd som de förekommer på skivan och även andra låtar hördes i de två seten.
Basgitarren var i fokus då man startade med den starkt rockande Riisto, inklusive distat solo, och Noita med wahwah i basintrot. My Best Friend, som inte rymdes med på skivan, var kvällens mesta tradjazz. Snabb swing med många accenter och pauser i temat, kontrabas- och trumsolo samt bollande av fyror. Lite som Rollins trio spelande Monk i slutet av 50-talet.
Nääspossu finns på en singel, med Raoul Björkenheim som gäst. Det var mer än lustigt då gitarristen dök upp vid dörren just då Tikkanen berättade att Björkis inte är med i kväll. Björkenheim ropade från ingången att han är visst här, men ryms inte in eftersom det är slutsålt. Gitarristen beviljades därmed inträde och trion spelade som planerat stycket i en annan version, med diskokomp och samplade ljud.
Fredriksson som växlade mellan baryton- och altsax spelade klockrent och med mycket smakfull frasering. Den svenska folkvisan Niin aikaisin (ursprungligen Var det du) spelades i stort sett lika som på skivan, med utmärkt släp från altsaxen. Samma gäller Fredrikssons fina ballad Sinut muistan ainiaan, en stark melodi som inte heller behöver krånglas till. Åtminstone inte än.
Ruusu är snabb bebop, fast med en långsam melodirytm. Även i solona och mellandelen håller man sig i skinnet, även om dur dyker upp.
Som väntat avslutade trion med inlednings- och singelspåret Tökkö, som är något av en hit i huvudstadens hippare kretsar. Låten har snurrat i bland annat Radio Helsinki. Som extranummer spelade mopedisterna Ukin elämä, som består av delarna Vesiklosetti och Pappatunturi, från debutskivan Jee!
Snabb swing med många accenter och pauser i temat, kontrabas- och trumsolo samt bollande av fyror. Lite som Rollins trio spelande Monk i slutet av 50-talet.