Stenansikte i helbild
■ Det heter att komiker i det privata inte nödvändigtvis är lika spralliga som i offentligheten, i det här fallet på film. Det var fallet med Robin Williams liksom med stumfilmskollegan Roscoe ”Fatty” Arbuckle och det är fallet med Buster Keaton.
Joseph Francis Keaton (1895– 1966) var vid sidan av Charles Chaplin och Harold Lloyd en av stumfilmskomedins tre stora. En regelrätt stjärna som i termer av tekniker och berättarmässiga finesser till och med sopade golvet med sina samtida.
I slutet av 1920-talet – med filmer som Så går det till i krig (The General) och Hans son på galejan (Steamboat Bill Jr.) under rocken – befann sig Keaton så på höjden av sin karriär. Men sedan gick snabbt utför och tio år senare var den firade komikern närmast ett vrak.
Mera om detta i Jean-Baptiste Péretiés entimmesdokumentär som ramas in av små pratstunder med den vid det här laget sextioåriga legendaren. Men i stället för att ty sig till talande huvuden använder sig regissören av B. Keatons egna filmer, en vara som inte tar slut i första taget (under åren 1920–1928 gjorde han nitton kortfilmer och tio helaftonsfilmer)
Kansassonen Buster Keaton växte upp i en showbizfamilj, bägge hans föräldrar sysslade med vaudeville. Själv var han endast fyra när han debuterade i branschen.
Någon formell skolning hade Buster Keaton inte; han var självlärd. Och till skillnad från en Chaplin behärskade ”stenansiktet” alla aspekter av filmproduktionen, även de tekniska. Inte nog med det: Keaton gjorde själv sina stunts och skippade gärna studiomiljöerna till förmån för autentiska landskap, såsom i Så går det till i krig, den mest amerikanska av filmer.
Även i privatlivet stod lyckan honom bi. Tillsammans med första hustrun Natalie Talmadge fick Keaton två barn och huset i Bevely Hills inrymde inte mindre än sju sovrum, sånt.
Så vad gick snett? I Buster Keaton, geniet som krossades av Hollywood pekar regissören JeanBaptiste Péretié på flytten till MGM, Metro-Goldwyn-Meyer.
Plötsligt var Keaton – som fram tills nu hade haft total frihet och final cut – blott en kugge i maskineriet. Han fick inte ens göra sina egna stunts (av rädsla för försäkringsbolaget). Samtidigt kom också spriten in i bilden – och med det ett kvaddat äktenskap som kostade honom det mesta.
Hur tragiskt som helst, låt sen vara att det bäddar för en bredsida klassisk ”americana” som här får sällskap av en handfull kortfilmer. På programmet står Teatern (1921), Neighbors (1920), One Week (1920), Syndabocken (1921) och Blekansiktet (1921).
En fotnot: det är ingen slump att kvällens huvudattraktion är regisserad av Jean-Baptiste Péretié, en fransman. Där amerikanerna själva har en tendens att låta sina storheter falla i glömska är fransmännen i regel på alerten. Traditionen förpliktigar. Yle Teema 21.00