Framtidens flyktingpolitik

Det är välkommet att de stora linjerna i flyktingpolitiken diskuteras. Kai Mykkänen (Saml) har som färsk inrikesminister föreslagit 10 000 kvotflyktingar, men också stängda gränser.

Kriserna och krigen i världen tar inte slut. Enligt FN:s flyktingorganisation UNHCR finns det i världen drygt 65 miljoner människor som har tvingats lämna sina hem. Antalet flyktingar i världen beräknas vara 22,5 miljoner. Drygt hälften av dem kommer för närvarande från tre länder – Syrien, Afghanistan och Sydsudan.

En tredjedel av alla flyktingar finns i Afrika, 26 procent i Mellanöstern och Nordafrika medan 17 procent finns i Europa.

Förutom de människor som juridiskt uppfyller flyktingdefinitionen finns de som vill skapa sig och sina barn en bättre framtid. Även om de inte kan få asyl är deras strävan att skapa sig ett bättre liv berättigad.

Vi kommer alltså att leva länge med flyktingproblematiken. Det finns inga enkla och snabba lösningar. Det är viktigt att frågan diskuteras och att vi lär oss mer.

Kai Mykkänens diskussionsöppning är därför välkommen. När han hade bytt ministerpost från utrikeshandels- och biståndsminister till inrikesminister kom han med ett personligt utspel som han upprepade i intervjun i HBL den 10 mars. Mykkänen föreslår att Finland i framtiden ska ta emot 10 000 kvotflyktingar årligen och att det görs med ett avtal på EU-nivå. Om alla EU-länder skulle göra detsamma relaterat till sitt invånartal gör det faktiskt en skillnad. I gengäld vill Mykkänen begränsa asylrätten, det vill säga ”stänga gränserna”.

Mykkänens förslag innehåller ändå många problem och komplikationer. Det är ett bra förslag att öka antalet kvotflyktingar och det är givetvis så att EU-länderna måste fatta ett gemensamt beslut. Här stöter vi ändå på en av komplikationerna. EU kommer inte att kunna fatta ett sådant beslut inom en överskådlig framtid. För ett par år sedan kom EU överens om att 160 000 flyktingar som redan fanns i Europa, i Italien och Grekland, skulle fördelas mellan EU-länderna. Finland lade ned sin röst med hänvisning till frivillighetsprincipen i regeringsprogrammet, men hörde ändå till dem som tog hand om sin andel. Resultatet var att 30 000 flyktingar blev omplacerade. En ännu större komplikation är ändå tanken på att ett ordentligt höjt antal kvotflyktingar skulle ge möjlighet att begränsa asylrätten. Det är en individuell, personlig rätt som Finland har förbundit sig till genom bland annat FN:s flyktingkonvention. Det går inte att frigöra sig från det ansvaret.

Att omförhandla flyktingkonventionen är inget alternativ. Slutresultatet skulle vara väldigt oförutsägbart. Dessutom tar det åratal. Flyktingkonventionen skapades efter andra världskriget i en situation då det – senast – var uppenbart vad oviljan att ta emot judiska flyktingar hade resulterat i.

Men Mykkänen har rätt i att situationen i dag inte är bra. Det förekommer människosmuggling, vilket är moraliskt totalt förkastligt och dessutom livsfarligt.

Samtidigt har EU ingått ett avtal med Turkiet som i praktiken stoppar flyktingarna. Ett avtal som mycket väl kan hämna sig också på andra sätt för EU. Ännu värre är det med de avtal som gjorts med olika parter i Libyen, där flyktingar enligt rapporter torteras och tvingas till tvångsarbete under slavliknande förhållanden.

Det Finland genast kan göra är att underlätta familjeåterföreningarna, vilket skulle befrämja integrationen. Vi kan också möjliggöra både studier och arbete här. Det handlar alltså om att skapa lagliga möjligheter att komma till landet.

Varje diskussionsöppning med humanitärt syfte är välkommen. Vi ska fortsätta diskussionen, och hålla fast vid en genomgående humanitär linje.