Tillersons sorti smart av Trump
● Den enda överraskningen i avskedandet av Rex Tillerson är att det dröjde så här länge.
När Trump samlade ihop sin första regering sökte han framgångsrika affärsledare med auktoritet. Med sina kontakter i arabvärlden och Ryssland var oljebasen från Exxon Mobile som klippt och skuren för Trumps nya administration. Men Tillerson rekommenderades av utomstående republikanska krafter, själv kände Trump inte mannen. I själva verket träffades herrarna för första gången vid anställningsintervjun, och det kom att kosta Trump dyrt.
Relationen har nämligen präglats mest av meningsskiljaktigheter. Tillerson föredrog att stanna kvar i Parisfördraget, medan Trump ville ut ur det. Tillerson accepterade Iranavtalet, medan Trump gång på gång uttryckte sitt förakt mot överenskommelsen. Tillerson trodde på dialog med Nordkorea medan Trump fokuserade på vapenskrammel. Lågvattenmärket nåddes fjol somras då det framgick att Tillerson kallat Trump en stolle.
Ett bevis på den bristande respekten är det faktum att Trump inte personligen meddelade sin utrikesminister om avskedandet. I stället fick Tillerson läsa om det i en tweet från presidenten.
● Tillerson ersätts av den Harvard-utbildade, före detta militärofficeren Mike Pompeo, som suttit som Trumps CIA-chef i ett drygt år. De är uppenbart att Trump och Pompeo skapat en relation som fungerar.
– Vi är på samma våglängd, sa Trump på tisdagen.
Dessutom är Pompeos syn på Iran identisk med presidentens. Pompeo har till och med öppet insinuerat att regimbyte i Teheran är målet. Däremot har den nya utrikesministern, som ännu måste utnämnas av senaten, varit skarpare än Trump i sin kritik mot den ryska inblandningen i den amerikanska valprocessen.
● Under de senaste veckorna har ett flertal toppmedarbetare lämnat Vita huset och kritiker har beskrivit en arbetsplats i kaos. Men avskedandet av Tillerson är inte jämförbart. Tillerson var en svag utrikesminister med liten betydelse för USA:s politik. Tillerson administrerade de dramatiska nedskärningarna i det kraftigt försvagade utrikesministeriet, men på den globala estraden talade han inte med auktoritet eftersom alla motparter visste att han inte har presidentens stöd. Med en sådan utrikesminister kan USA inte gå in i livsviktiga och farliga förhandlingar med Nordkorea. För att lyckas där måste alla marschera i samma takt. Det gjorde inte Tillerson och Trump, men det klarar kanske den nya ledarduon av.