Totalmusik som får kroppen att skaka
Hon ylar, klagar och skriker ut känslor som bara går att ana sig till. HBL:s recensent Henrik Jansson är djupt fascinerad.
■ Ledstjärnan i den svenska klaviaturkonstnären Anna von Hausswolffs skapande är – utifrån den utveckling hennes fyra första album speglar – viljan att överskrida musikaliska gränser, erövra nya kreativa zoner och bryta mot inkörda regler. De stora anspråken och visionerna sammanför henne med 1970-talets tidiga progressiva rock, men musiken på färska Dead Magic låter sig inte placeras i några enkla, enskilda genrefållor.
När hon 2010 debuterade var det framför allt hennes briljanta sopranröst (hon jämfördes med Kate Bush) och snygga popmelodier som gjorde intryck. Men därefter har hon låtit den slipade ytan spricka upp, mot ett djup som enbart kan nås när den musikaliska virtuositeten kombineras med modet att emellanåt släppa kontrollen.
Orgeln i centrum
På föregående skiva The Miraculous lade hon botten med den niotusen pipor starka Orgel Acusticum i Piteå, och nu har hon använt den likaså kraftfulla orgeln i Marmor Kirken i Köpenhamn. Med stöd av producenten Randall Dunn, känd för sitt samarbete med dronegruppen Sunn O))), bygger hon upp en levande, varierad ljudbild med element från olika stilarter.
Under den sexton minuter långa Ugly And Vengeful, skivans centralpunkt, vrids musiken via envetet repetitiva klanger upp mot en svidande dronemetal, och däremellan får också det symfoniska och sakralt sköna utrymme. Om hon på sitt föregående album löste upp låtstrukturerna till förmån för en labyrintisk svärta känns musiken nu öppnare, och trots titeln varmare och mer melodiharmoniskt bottnad.
Satsar hela kroppen
Alltid då jag hör von Hausswolff går mina tankar till den sena Scott Walker, inte så mycket på grund av ljudbild som vad gäller den nerviga kreativiteten och viljan att gå utanför både den egna och lyssnarens bekvämlighetszoner.
Hennes röst är också nu emellanåt klockrent hög och vacker, men under många partier satsar hon hela kroppen i en sång som rör sig genom alla tänkbara mentala nivåer. Hon ylar, klagar och skriker ut känslor som bara går att ana sig till, men det blir ändå aldrig skrämmande eller motbjudande – bara drabbande och fascinerande.
Det är en upplevelse att få höra musik som skakar om, och de största stunderna infaller under The Mysterious Vanishing of Electra (Anna själv bär också namnet Electra) – totalmusik med en expressivitet som får kroppen att darra. För den som söker originalitet, spänning och genreöverskridande experimentlusta är den här skivan en pärla.