Spegelbilder och leksaker i två Bravo!-föreställningar
Den belgiska gruppen Doble Mandobles föreställning Mi otro yo riktar sig till barn i lågstadieåldern, den israeliska Plastic heroes till högstadieungdomar. Båda lämpar sig för orutinerade unga teaterbesökare, och varför inte vuxna?
Bravo!-festivalen Doble Mandoble: Mi otro yo – mitt andra jag
Regi: Rudi Skoctheim Jensen Scenografi: Thyl Beniest, Sebastien Boucherit, Ljusplanering: Thyl Beniest, Dräkter: Rosana Lugo Fábregas, På scenen: Luis och Miguel Córdoba
Ariel Doron: Plastic heroes
Regi och utförande: Ariel Doron Bravo!-festivalen pågår i Helsingfors fram till den 18.3
■ Mi otro yo är uppbyggd som en dag. Du vaknar pigg och fräsch, och gör dig redo att möta dagen. Vid middagstid vill man ha mat, och här börjar det dyka upp komplikationer av olika slag, bland annat en höna.
Tempot accelererar, krumbukterna blir allt mer invecklade. Fram emot kvällen är de två rollpersonerna (tvillingbröderna Luis och Miguel Córdoba) ganska avdankade, trötta och skrynkliga.
Det här är en struktur alla kan förstå och känna igen sig i. I början och slutet framförs händelserna bakom skärmar som skjuts upp och skjuts för, så att vi får olika delar presenterade för oss, delar av kroppen, delar av skeenden, delar av personer och personligheter. Det låter inte så märkvärdigt, men det görs på ett roligt och skickligt sätt, så att man känner igen, förvånas och förundras. Ibland förstår man tricksen hur kroppsdelar kopplas ihop och skiljs åt, ibland gör man det inte.
Skådespelarna kompletterar och speglar varandra, och byter ibland plats. Det händer också med hönan, som i en scen äter upp sin slaktare.
Doble Mandoble arbetar med små förskjutningar med drastiska följder. Som i slapstickhumor och ironi. Ett nytt perspektiv ger inte bara nya infallsvinklar utan också nya betydelser. Teatern, dagen och verkligheten blir som en serie teman med oändliga möjligheter till variationer.
Pojkar och fred
Ariel Dorons Plastic heroes ger sig ut på djupare vatten och ut i krig. Doron inleder med att presentera en tiger, sin handdocka och mjukisdjur, fortsätter med plastsoldater, tar paus med en chokladbit och sveper en läsk. För att sedan ta fram en Barbiedocka i maxistorlek. Publiken leds mot konfetti-salut, Skype-samtal från fronten hem, discoboll och dans. All rekvisita är leksaker, också det säger en del om upphovsmannens människooch livssyn, hans syfte med uppsättningen. Hans behov att bearbeta och låta andra göra detsamma.
Om man vill utläsa ett politiskt budskap ur den här israeliska föreställningen tolkar jag den som ett försvarstal för pojkar och för fred. Ariel Doron visar att det är en hållbar kombination.
Doron arbetar med närhet och distans, att känna igen sig och ta avstånd. Ta till sig det han har på avstånd, familjen, ta avstånd från det absurda han har inpå sig, smällar, damm och kletiga mellanmål. Också här kan man ana sig till en försiktig (själv)ironi, en svart humor. Föreställningen är inte blodig, men innehållet är allvarligt, personligt och politiskt utan att gå in på våldsamma detaljer.
Både Mi otro Yo och Plastic heroes är praktiskt taget ordlösa föreställningar. Det betyder att de arbetar så gott som uteslutande med det visuella. Det handlar om att få syn på leken, frilägga den och ge den erkänsla.