För mycket schablon
■ Helsingfors i oktober, som är så där blåaktigt Nordic noir. Ett misstänkt mord där ett lik uppdagas på en strand – en vacker kvinna som ligger där med blåa läppar och en bukett blommor tryckt mot bröstet som en annan Laura Palmer. Och så duon som utreder detta: en Pihla Viitala i lockig hårman och hennes nya jobbpartner Lauri Tilkanen. Spåren leder förstås upp i samhällets högre skikt, vart annars, och Viitalas och Tilkanens duo, Sofia Karppi och Sakari Nurmi, har gnissel i samarbetet.
Med de ingredienserna öppnar Yles nya finska kriminalserie Karppi, som tänker pågå i tolv delar. Och det är bara genrekonventioner för hela slanten, vilket i och för sig inte nödvändigtvis är ett hinder för något ska fungera. Deckare bygger på schabloner, det är också det vi förväntar oss, utmaningen är att gjuta liv i dem, att i tillräckligt hög grad göra personerna intressanta.
Karppi försöker göra detta genom att tillfoga sin huvudperson Sofia ett sår i form av att hon sedan två månader tillbaka är änka, och därmed ensamförälder till två döttrar. Hon jobbar ändå, mitt i sorgearbetet, och kanske förklarar det viss kantighet i personligheten – ändå är här ingen uppenbar autismspektrumproblematik, detta använda knep för att ge folk en personlighet, och det är vi tacksamma för. Samarbetsproblemen med partnern Niemi, som tillskrivs lätt manschauvinistiska drag, är desto mer bekanta i genren. Och med tanke på hur orealistiskt snygga både Viitala och Tilkanen är för att sjava runt i polisyrket kan man misstänka att serien även vill så romantiska förväntningar hos tittaren. Det behöver i och för sig inte vara ett dumt sätt att sätta sprätt på detta.
Sprätt är nämligen just vad som skulle behövas, efter en seg inledning där just inget riktigt får en att tända. Kriminalgåtan, nä. Karppi som person, nja. Karppis och Niemis småinfekterade samspel, suck. Och så storföretaget ännu till och härvan som leder upp i de skikten – gäsp. Tråkigt och blodfattigt konstruerat blir betyget, allt dessutom i ett rätt segt tempo.
Serien, som är en tysk samproduktion, har regisserats av Rike Jokela som även skrivit manus tillsammans med Kirsi Porkka och Jari-Olavi Rantala.