Aktiveringsmodellen ska preciseras
Den omdiskuterade aktiveringsmodellen i arbetslöshetsskyddet har varit i kraft sedan årsskiftet.
Modellen innebär att den som är arbetslös måste visa att man aktivt vill förbättra sina möjligheter att få jobb. Det kan ske på olika sätt. Men om de egna insatserna inte är tillräckliga minskas arbetslöshetsunderstödet under följande tremånadersperiod.
Modellen väckte stark kritik, ett medborgarinitiativ för att upphäva den samlade över 140 000 underskrifter på kort tid, och FFC-anslutna fackförbund protesterade i början av februari genom en manifestation kombinerad med arbetsnedläggelser.
Kritiken fick regeringspolitiker att reagera. Centerns gruppordförande Antti Kaikkonen säger att synpunkterna i medborgarinitiativet måste beaktas när modellen vidareutvecklas. Han tycker också att det är oskäligt att en arbetslös som bor i ett område där det helt enkelt inte finns arbete ska bestraffas med lägre bidrag.
Samlingspartiets Juhana Vartiainen hör däremot till dem som menar att det inte är någon livsstil att lyfta arbetslöshetsunderstöd, och att den som är arbetslös ska flytta till orter där det finns jobb.
Folkpensionsanstalten FPA har granskat vilka effekter aktiveringsmodellen hade haft om den hade varit i kraft i fjol.
Slutsatserna är blandade. Av dem som lyfter arbetsmarknadsstöd från FPA uppfyllde drygt 40 procent aktiveringskravet, och av dem som fick inkomstrelaterat stöd var motsvarande andel en tredjedel. Mer än hälften av alla arbetslösa skulle alltså ha fått lägre bidrag.
Men bland dem som uppfyllde aktivitetskravet lyfte närmare en fjärdedel ett anpassat arbetslöshetsbidrag. De hade alltså haft inkomster som överstiger 300 euro per månad, den gräns där inkomsterna börjar påverka bidraget.
Mot den här bakgrunden är det inte hopplöst att uppfylla aktivitetskravet.
Men det finns situationer där en arbetslös inte kan höja sin levnadsstandard genom att börja jobba eftersom inkomsten och de utgifter som jobbet för med sig (alltså till exempel dagvårdsavgifter och resor till och från jobbet) tillsammans är lägre än det man får som bidrag.
Tillämpningsproblemen kring aktiveringsmodellen uppmärksammades för en dryg vecka sedan då Nylands arbets- och näringsbyrå, landets största, vände sig till inrikesminister Kai Mykkänen, Saml.
Byrån ville bland annat ha preciseringar kring vad som kan räknas som aktivering. Nu beaktas inte projekt som stöds av den europeiska socialfonden eller arbetskraftspolitiska projekt som föreningar genomför. Vidare undrade byrån hur man ska förhålla sig till arbetslösa som flitigt söker jobb, men inte ens kallas till intervju. Arbets- och näringsbyrån vill också ha klarhet i om frivilligarbete kan räknas som aktivering.
Ministern lovade att finslipa aktiveringsmodellen genom förordningar och direktiv, och han ställde också mera resurser i utsikt när regeringen samlas till ramförhandlingar om nästa års budget.
Men ministern är tveksam till att generellt betrakta frivilligarbete som aktivering eftersom avsikten är att slussa den arbetslöse tillbaka in på arbetsmarknaden.
Kravet att upphäva modellen fick så starkt gensvar för att man reagerade mot orättvisan i att den som är arbetslös kan straffas för sådant som man själv inte kan påverka, som kursutbudet eller tillgången på lediga och lämpliga jobb.
Socialarbetaren Marianna Turunen slog huvudet på spiken då hon i en insändare i Helsingin Sanomat i början av året skrev att reformen borde stärka den arbetslöses intresse att själv förbättra sina möjligheter att få nytt jobb. I stället fokuserar man på rädslan att gå miste om bidrag om man inte är aktiv på rätt sätt. Då blir modellen passiverande och inte aktiverande.