Alla vill vara den vuxna i svensk politik
Det skulle bli vuxet i svensk politik. Käbblet, pajkastningen och slagen under bältena skulle bort. Så lät det från de olika partierna vid upptakten till valåret 2018. Bland annat klagade den nydanade moderatledaren Ulf Kristersson att politiken hade blivit tjafsig. ”Jag kommer inte att söka mina motståndares sämsta argument, utan hans bästa. Nu behövs det helt enkelt några vuxna i rummet.”
Men det budskapet verkar inte ha nått alla inom Moderaterna. Nu senast föll partiets egen enfant terrible, Hanif Bali, på eget grepp när han på Twitter försökte misskreditera journalisten Patrik Oksanen för samröre med Utrikesdepartementet och en ukrainsk människorättsaktivist.
Riktigt vad som var så farligt i att UD hjälpte en journalist med kontakterna till en människorättsaktivist har undgått de flesta. Att det hela blev en skandal var för att Bali hade fått informationen från högerpopulistiska sajten Nyheter i dag, som misstänks i sin tur i värsta fall fått uppgifterna från ryskt håll.
Bali, som har högerns längsta skägg och tillika lång svans av följare på sociala medier, har gjort sig känd för sina provokationer. Bland annat har han twittrat om ”kommunala batikhäxor” och beskrivit ensamkommande flyktingbarn som ”vuxna barnlajvare”. Partiledningen har hittills låtit honom hållas men var nu tvungen att ta honom i örat. Ingen vill bli anklagad för att vara Vladimir Putins nyttiga idioter eller bli utnyttjade för ryska desinformationsattacker.
Även Socialdemokraterna har kämpat i motvind efter IT-skandalen på Transportstyrelsen som ledde till två ministrars avgång. De senaste årens problem med grasserande gängkrig och krisen inom polisväsendet har fått folk att känna sig otrygga. Partiet förlorade också många kärnväljare till Sverigedemokraterna efter den stora mängden av flyktingar 2015 som i
Twittertroll, smutskastning och en rusning mot en moralisk nollpunkt. Så upplever många den svenska valrörelsen där ingetdera blocket inom politiken verkar vilja ge vika en tum.
PETER AL FAKIR
många småstäder upplevdes som att invandrarna tagit över hembygden.
För att mota Sverigedemokraterna i grind har Moderaterna öppet talat om samarbete, något som skulle vara otänkbart för arbetarrörelsen. Socialdemokraterna har i stället med minimala myrsteg krupit sig allt närmare Jimmie Åkessons retorik samtidigt som man liksom visslar och tittar åt ett annat håll. Gränserna har stängts, direktiven för asyl har tajtats till och de ensamkommande flyktingbarnen från Afghanistan har börjat sättas på flygplan ut ur landet.
De här åtstramningarna är inte okontroversiella inom den socialdemokratiska rörelsen. Många uppfattar dem som omänskliga och tycker att partiet har förlorat sin själ i jakt på röster i kommande val.
Inte heller har det varit lätt att dela på regeringsmakten med Miljöpartiet som flera gånger verkat som ett sänke med egna kriser. Frågan är om det experimentet kommer att upprepas, sossarna gillar som bekant inte att dela på tronen.
Vad det gäller att vara den vuxne i debatten är det lätt att trampa snett. Kristdemokraterna ter sig allt mer desperata och har plockat in skivbolagsmogulen Bert Karlsson som röstmagnet. Bert Karlsson, som startade invandringskritiska partiet Ny Demokrati på 1990-talet, har tjänat mångmiljonbelopp på att driva flyktingförläggningar de senaste åren. En ironi lika obekväm och illaluktande som Berts egna flyktingboenden har kritiserats för att vara.
Så med jämnt hår mellan blocken och lurande Sverigedemokrater i vassen, vad har de svenska väljarna att vänta så här dryga halvåret innan valet? Blir det en tjurrusning åt hejdlös populism som i Italien. Blir det evighetslånga sonderingar i regeringsbildandet som i Tyskland där partierna inte klarar av att hålla sams? Kommer Ryssland att så tvedräkt med fakenews och försöka göra påverkansaktioner för att underminera demokratin?
Eller kommer de vuxna att kliva fram?