Skam den som ger sig
I sin senaste dokumentär iscensätter Virpi Suutari ännu en finstämd och harmonisk helhet. Två olika företagare skildras med stort hjärta och surrealistiska utsvävningar.
DOKUMENTÄR
Yrittäjä
HHHII Regi och manus: Virpi Suutari. Foto: Heikki Färm.
Dokumentärfilmaren Virpi Suutari, regissören bakom filmer som Auf Wiedersehen Finnland och Hilton! har en fantastisk förmåga att se människan, att lyssna och förstå, ge sina karaktärer det utrymme som de förtjänar.
Det gäller också för Suutaris färska film Yrittäjä. Det är ingen propagandafilm med upprinnelse i regeringskansliet utan en varm och djupt mänsklig hyllning till det finländska entreprenörskapet som här tar sig mycket olika uttryck.
I Honkajoki i Satakunta möter vi familjen Laine som inte låter sig golvas av det faktum att man lever i en avfolkningsbygd. Sommartid driver Jani och Satu, uppbackade av de fyra barnen, ett tivoli och resten av året satsar man på en kringresande köttbutik.
Ironiskt nog sysslar också Reetta Kivelä och Maija Itkonen, bosatta i huvudstadsregionen, med livsmedel. Men där familjen Laine svär i traditionellt charkuteri går uppstartsföretagarna Kivelä och Itkonen i bräschen för havrebaserat protein, det som på det andra inhemska går under namnet ”pulled havre”.
Stad och landsbygd
Det säger sig självt att vardagen ser mycket olika ut. Där familjen Laine reser land och rike runt för att få det att gå ihop har Kivelä och Itkonen ett miljonprojekt på gång. Kameran finns på plats när den första apparaturen anländer från Kina, när man med kostymnissarna diskuterar finansiering och expandering.
Poängen är att ingenting är gratis. Där fyrabarnsmamman Satu under inspelningens gång drabbas av en hjärtinfarkt har uppstartsföretagarna fullt upp med att klara av den explosivt växande efterfrågan. Inte konstigt att nerverna är på helspänn.
Olika som bär, ja, men försök säga det åt Virpi Suutari som iscensätter ännu en finstämd och harmonisk helhet, komplett med en lunk, ett klipp, som gör att ingen trillar av lasset.
Gott om hjärta finns här också, även när det gäller de mera surrealistiska utsvävningarna. Så framstår Jani Laine och hans rullande köttbutik som något hämtat ur en Roy Andersson-film (eventuellt med stöd av Ulf Lundells Öppna landskap och dess löfte om frihet).
Heikki Färms färgfoto är därefter, expressivt och inbjudande, aldrig platt eller tråkigt. Ögat vilar, hjärtat slår, karavanen rullar vidare.