Maria Magdalena i nytt ljus
Filmen om Bibelns Maria Magdalena är påvligare än påven själv, och känns med sina två timmar längre än långfredagen. DRAMA
Maria Magdalena
Regi: Garth Davis. Manus: Helen Edmundson och Philippa Goslett. Foto: Greig Fraser. I rollerna: Rooney Mara, Joaquin Phoenix, Chiwetel Ejiofor, Tahar Rahim.
Såväl katolska kyrkan som Dan Brown, Jesus Christ Superstar och, gud förbjude, sångfågeln Sandra har haft sitt att säga om Maria Magdalena, traditionellt sett ett slags affischnamn för den ”syndiga” kvinnan.
I Maria Magdalena (Mary Magdalene) av australiska regissören Garth Davis följer ytterligare en tolkning, en mera välvillig och ortodox sådan. Stilistiskt befinner vi oss inte så himla långt från Pier Paolo Pasolinis Matteusevangeliet (från 1964), den mest introspektiva av filmer.
Färden här går till byn Magdala vid Genesarets sjö, året är 33 efter Kristus. Maria Magdalena (Rooney Mara, på ljusårs avstånd från sitt rollarbete i den amerikaniserade upplagan av Män som hatar kvinnor) är den unga kvinnan som bland de sina utmålas som en orolig själ. Hon vill till exempel inte veta av Efraim, den tilltänka äkta mannen.
Inte nog med det: i Jesus från Nasaret (Joaquin Phoenix), förkunnaren, ser hon en förebild som smäller högre än hennes egen far (Tcheky Karyo). Och trots att man med våld försöker driva ut diverse ”demoner” väljer Maria att göra Jesus och hans apostlar, bland dessa Petrus (Chiwetel Ejiofor) och Judas Iskariot (Tahar Rahim), sällskap.
Feministisk agenda
Det bäddar för en själamässa som kantas av tro och tvivel samt en klädsamt feministisk agenda. Som Lubna Azabals kvinna av folket lägger saken: ifall valet står mellan Gud och våra fäder samt män; vem skall man då lyssna på?
För Maria Magdalena är valet inte särdeles svårt. Efter att ha följt Jesus till Jerusalems portar och bevittnat hans mirakel (som belackarna
■ stämplar som ”Djävulens verk”) är hennes tro stark.
Trots detta finns det i Maria Magdalena, The Movie, få absoluta sanningar. Där Jesu apostlar i löftet om Guds rike läser in en regelrätt revolution omfattar Maria med tiden tanken om att det förlovade landet de facto redan är här och nu, i våra hjärtan och handlingar.
Det om de andligt och religiöst färgade utsvävningarna; berättarmässigt är filmen nästan lika stram, meditativ.
Högtidligt
Garth Davis (Lion) berättar i ett makligt tempo, utan att nämnvärt höja rösten, utan att snöa in sig på de trettio silvermynten och andra urbana legender.
Vad man saknar är tempot och temperaturen, den inspirerade galenskapen. I ett försök att ge Maria Magdalena en ny och mera uppbygglig roll tenderar filmen att måla in sig i ett hörn av solennitet.
Slutresultatet är påvligare än påven själv, så att säga. Och med sisådär två timmar på nacken känns filmen nästan längre än långfredagen.
Sedan kommer man ju inte ifrån att filmen i Rooney Mara har en föredömligt fin tolk, en aktris som inte skyr det mystiska, det hemlighetsfulla. Men även om anden är stark hade man gärna sett lite mera kött på benen.