Bekant mark trots premissen
I Every Day finns visserligen en tanke om kärlek bortom sexualitet, etnicitet, och utseende, men filmen låter bli att följa upp de existentiella frågorna den väcker.
DRAMA
Every Day
Regi: Michael Sucsy. Manus: Jesse Andrews efter David Levithans roman. Foto: Rogier Stoffers. I rollerna: Angourie Rice, Maria Bello, Michael Cram, Owen Teague, Justice Smith.
En tonårskille vaknar upp en helt vanlig vardagsmorgon. Han tittar på sina händer, tar fram sin telefon, ser på sig själv i kameran och konstaterar ”jag är Justin”. De flesta brukar inte behöva bekräfta sin egen identitet varje morgon men så är det för A – en själ eller ett medvetande som varje dag vaknar upp i en ny kropp. Hen har tillgång till den personens minnen och försöker leva dagen så friktionsfritt som möjligt för att inte lämna några spår. Vid midnatt bär det sedan av till nästa kropp.
Skiftar skepnad
När A vaknar som Justin (Justice Smith), en rätt dryg tonåring som inte värdesätter sin flickvän Rhiannon (Angourie Rice), tyder inget på förändring. Men så blir A förtjust i Rhiannon. Under deras dag tillsammans får A henne att öppna upp och för första gången berätta om sin pappa (Michael Cram) som för några år sedan fick sparken och kollapsade mentalt. Nu målar han tavlor av ansikten i garaget medan mamman (Maria Bello) jobbar och är bitter. Under de följande dagarna kan A inte släppa Rhiannon ur tankarna och söker upp henne i sina olika skepnader både i skolan och utanför.
Every Day, baserad på David Levithans YA-roman med samma namn, har en spännande premiss men låter konsekvent bli att följa upp de mer existentiella frågorna den väcker. Vilken är relationen mellan kropp och själ? Vad i en människa är det vi faller för? Hur är det att se världen genom andra ögon? Och hur är A:s situation ens möjlig? A verkar själv ha nöjt sig med att googla fenomenet utan framgång, medan Rhiannon är underligt snabb med att anpassa sig till situationen när hon väl får veta sanningen.
Nerklippta karaktärer
I stället för att problematisera på ett djupare plan väljer Every Day att fokusera på relationen mellan A och Rhiannon, men inte heller där känns resultatet tillfredsställande. Det finns visserligen en ambitiös tanke om kärlek bortom sexualitet, etnicitet, utseende etcetera men den narrativa kurvan lämnar oss ändå på ungefär samma plats som övriga tonårsfilmer.
Every Day bjuder genomgående på fina skådespelarprestationer, särskilt Rice (som fick sitt genombrott i The Nice Guys). Filmens klippning skvallrar om att vissa karaktärer helt klart fått mindre utrymme än vad som varit tänkt och det stör flytet i narrativet. Regissören Michael Sucsy är också lite väl förtjust i montage, och trots ett snyggt soundtrack (Future Islands, The The, Børns) blir det för mycket av det goda. I vilken värld springer två tonåringar runt på en fotbollsplan med tomtebloss när de skolkar?