Hon vill se ett rödgrönt Finland
Hon är populär bland oss finländare, Li Andersson. Bara finansminister Petteri Orpo står högre i kurs som möjlig nästa statsminister. HBL träffar henne för att höra vad hon vill med politiken.
– Jag vill att nästa regering är rödgrön: Vänsterförbundet tillsammans med Socialdemokraterna och De gröna. Jag är ganska säker på att deras väljare också vill det. Om SDP och De gröna har andra planer borde de börja tala om det nu, säger hon.
– Ja, jag är marxist! Åtminstone om man utgår från analysen om kapital och ägande, arbete och frihet. Den konflikten präglar fortfarande dagens arbetsmarknad.
Li Andersson lutar sig bakåt i stolen och skrattar gott. Vi sitter i kafeterian i Lilla Parlamentet i Helsingfors och dricker kaffe ur vita koppar. Hon är uppenbart förtjust över provokationen i frågan.
– Vet du varför det här kommer att bli ännu mer aktuellt i framtiden?
Nu blir hon allvarlig och lutar sig framåt över bordet:
– Föreställ dig en arbetsmarknad där det sker en övergång till en samhällsmodell med mindre arbete och färre arbetstagare. Risken är stor att det leder till en ännu kraftigare ackumulering av kapital och resurser hos privata aktörer utan plikt och ansvar att distribuera en del av vinsten i form av lön till arbetare. I stället äger man sin algoritm eller robot.
Hittills har vi menat skatter och social trygghet när vi talat om inkomstfördelning, fortsätter Li Andersson. Plus lönepolitik, som är den mest centrala mekanismen av alla för en rättvis inkomstfördelning.
– Men om vi nu går mot en samhällsmodell där lönearbetet minskar måste vi fundera på andra sätt att fördela vinster och välfärd.
– Vi måste beskatta företag och kapital mer. Om det sedan fördelas via en medborgarlön eller något annat återstår att se. Jag är glad att man på internationell nivå har börjat diskutera de här frågorna efter den franska ekonomen Thomas Pikettys stora utredning om det ojämlika kapitalet. Det handlar om en skatteväxling från arbete till kapital. Tyngdpunkten i beskattningen borde flyttas i den riktningen redan nu.
Li Andersson drar sig till minnes en paneldebatt i Borgå nyligen som handlade om artificiell intelligens och återverkningarna på arbetslivet. Efter debatten sökte en chef från Nokia upp henne:
– Han sa att också vänstern måste beakta att ägande av data kommer att vara den viktiga frågan i framtiden. Vem har tillgång till den här informationen och vem äger den? ”That is the real money question”, sade han.
Li Andersson återknyter till min ursprungliga fråga om marxismen: framtidens arbetsmarknad kommer att handla om ägandeskap. På ett nytt sätt.
– I Finland har vi ganska välorganiserad data, till exempel geografisk sådan om hur vi bor och hur vi rör oss. Vi har också data om hälsa och välfärd. En intressant fråga är vad vi ska göra med den här informationen. Finns det modeller för en radikalt jämlik näringslivspolitik?
– Säg att vi bestämmer att detta är open data, som det offentliga inte har monopol på längre utan det är tillgängligt för alla, också för företag och tredje sektorn. Är det ett vettigt sätt att undgå en situation där privata aktörer profiterar på privatägd data?
Hon tar jättarna Facebook och Google som exempel.
– De är i dag farliga privata monopol med ensamrätt på en enorm mängd data om oss.
Att bryta det monopolet borde intressera både vänstern och högern, menar Andersson.
– Jag brukar pika högern genom att säga att politiker på den kanten bara är oroliga för offentliga monopol men inte för privata. Men ska man vara en konsekvent marknadsliberal borde man vara lika orolig för båda.
Känslor och siffror
Vi träffar Li Andersson för att tala om hennes politiska visioner och vad som gör henne så populär bland finländarna att hela 13 procent kan tänka sig henne som statsminister. I den senaste statsministermätningen, beställd av Företagarna i Finland och utförd av Kantar TNS den 12– 17 januari, är det bara Samlingspartiets ordförande Petteri Orpo som klår henne (17 procent av finländarna föredrar honom som statsminister). Li Andersson är alltså populärare än den sittande statsministern Juha Sipilä.
– Jag blev förstås glad över resultatet. Men vad det beror på är svårt att säga. Jag känner mig fortfarande som en outsider i riksdagen. Jag kommer från en annan bakgrund och har en annan stil än vissa av ministrarna som varit med i spelet länge.
Andersson får mycket respons från fältet. När vi litet senare går ut för att hon ska fotograferas passar hon på att läsa mejl på sin mobil. Plötsligt skrattar hon till: ”Här är någon som skriver att jag borde tvätta mitt flottiga hår!”.
För det mesta är responsen ändå saklig och uppbygglig.
– De två grejer jag får mest tack för är att jag koncentrerar mig på sakfrågor och är tydlig i mitt budskap. Det kanske låter som en för enkel förklaring men jag tycker ändå att det är intressant i tider av populism och mediespel. Men en sak bekymrar: – Problemet för mig som partiledare är förstås att jag skulle vilja att det också syntes i stödet till Vänsterförbundet.
Varför gör det inte det?
– Det kan bero på hur vi talar om vår politik. Vi har en tendens att koncentrera oss på siffror och strukturer, och inte lika mycket på värderingar. Vi måste helt enkelt bli bättre på att berätta hur vår politik påverkar folks vardag. Populister anspelar också på känslor i sin politik. Du säger att ni koncentrerar er för mycket på siffror och substans samtidigt som du får tack för det. Hur ska man som politiker navigera i det här landskapet? – Det finns en sak som populisterna har lyckats med. De lovar ge människor deras känsla av värdighet tillbaka. Det är därför deras politik är så stark. Om du är långtidsarbetslös på en ort där industrin har försvunnit och fabriker fortsätter att läggas ner är det klart att du är orolig. När du sedan läser i tidningen att unga stadsbor med sina laptoppar och caffelattar är den nya kreativa klassen ser du en värld där det inte längre finns någon plats eller roll för dig och som inte har något med ditt liv att göra.
Det populisterna har lyckats med, säger Andersson, är att ge människorna hopp.
– Populisterna lovar öppna kolgruvorna på nytt. Det de egentligen säger är att det arbete som utfördes i kolgruvorna var värdefullt. Medan vi andra säger att miljöarbetet kräver att vi lägger ner kolgruvorna.
Solnedgång för vänstern? Glöm det, säger Li
Andersson. Över en kopp kaffe berättar Finlands yngsta partiledare om sin politiska vision – morgondagens marxism – men också om Märta Tikkanen och flottigt hår. Att vänstern skulle ha spelat ut sin roll tror hon inte en sekund på.
Andersson tittar ut över havet av bord i riksdagskaféet:
– Folk har en känsla av att eliten inte ser dem som värdefulla längre. Att det jobb de sysslat med i hela sitt liv har mist sin betydelse. Det här är något som vi inom vänstern måste koncentrera oss på. Vi måste kunna erbjuda lösningar som lindrar den ångest folk känner. Vi måste ha en positiv framtidsvision utan att moralisera. Vänstern som moraliserar om arbetarklassen är en omöjlighet. Så kan vi inte göra politik.
Morgondagens marxism
Vänsterförbundets yngsta ordförande genom tiderna är van att kommentera dagspolitiken. Hon är snabb och rapp, det var hon redan som ung, rödgrön politiker i hemstaden Åbo. År 2015 klev hon in i rikspolitiken på allvar då hon valdes in i riksdagen med det högsta personliga röstetalet av alla i Egentliga Finland, drygt 15 000 röster. Ett år senare valdes hon till partiledare.
Men i dag talar vi inte om dagspolitik utan om samhällsbygge med en längre båge.
– Min dröm är att skapa en värld där alla kan känna sig trygga. Att ha sådana välfärdsstrukturer som fungerar också i morgon. Tittar man på de problem låginkomsttagare tampas med i dag handlar det mycket om att de inte längre tror att de strukturer som skapades för decennier sedan fortfarande fungerar och håller när de behöver dem. En uppdaterad version av den nordiska välfärdsmodellen? – Ja, det upplever jag som vänsterns uppgift i dag. Vänstern måste också vara den främsta experten på arbete och hur arbete förändras. När populisterna säger att de ska återinföra gamla jobb kommer de inte att kunna göra det. Eller när Sannfinländarna säger att de ska slopa euron och ta marken tillbaka: And then what? Vad ska de göra med den? Marken tillbaka är bara en symbol som väcker känslor men säger inget om vilken sysselsättningspolitik eller ekonomisk politik de ska föra. Vänstern måste ha en riktig agenda med förslag som går att jämföra.
Anderssons Vänsterförbund har i vissa frågor ett progressivt stuk som påminner om De gröna. Men åtminstone en sak skiljer dem åt, säger hon: förhållandet till facket.
– Om någon frågar varför facket behövs brukar jag hänvisa till egenanställande frilansare och egenföretagare. Det syns direkt i människors inkomst om man saknar rätt att kollektivt förhandla om priset på sitt arbete. Vad säger du då till dem som tycker att facket har svikit just frilansarna och korttidsjobbarna? – Det är sant att facket inte har tagit hand om frilansarna och egenföretagarna. Trots att det handlar om klassiska fackfrågor! Just sådana orättvisor som facket ursprungligen föddes ur.
– Facket har en tudelad uppgift. Dels en institutionaliserad roll som går ut på att sköta om arbetslöshetsunderstödet, dels en utvecklande roll där man borde fundera på arbete överlag och hur det förändras. Men tyvärr har facket alltid varit dåligt på att gå i bräschen och analysera förändringar i arbetslivet. I viss mån handlar det om en oförmåga att kombinera bägge rollerna. Och vilket är vänsterpartiernas ansvar i det hela? – Personligen upplever jag att socialdemokratins kris handlar om att SDP försvarar sin existens genom uppnådda fördelar. ”Titta, vad vi har åstadkommit! Den strukturen och den modellen har vi tack vare oss socialdemokrater”. De har glömt att fundera på hur samma strukturer och modeller ska se ut i dag och i morgon. Jag hävdar att vi inom Vänsterförbundet har lösningen.
Hon är kaxig, inte tal om annat. På frågan om hur lösningen ser ut lägger Li Andersson ut texten om medborgarlön och möjligheter att skaffa sig nya kunskaper senare i livet som en del av en föränderlig värld.
Vänsterförbundet håller just nu på med sitt politiska principprogram, och där finns förändringarna på arbetsmarknaden med.
Orättvisor gör ont
Vi har pratat en timme och Li Andersson säger att hon måste ha mer kaffe om vi ska fortsätta. Hon vägrar bli bjuden, hon köper sitt kaffe själv. Vi kommer in på vad som driver henne som politiker, och om den unga Li som sympatiserade med rävflickor och skrev böcker om medborgaraktivism upplever några konflikter med den snart 31åriga Li.
– Inte egentligen. Jag är samma person. Kanske litet lugnare. Motgångar känns inte lika stora nu som då. Och jag skulle kanske inte skriva en blogg med titeln Ung och arg längre.
Du har sagt att det som driver dig är ett inre tvång? – Märta Tikkanen har skrivit en dikt som för henne handlade om feminism och skrivande men som på ett perfekt sätt beskriver vad samhällsengagemang handlar om. Man blir nämligen inte alltid på gott humör av att engagera sig i orättvisor. Jag känner en massa människor som gett mycket av sig själva för asylsökande och det kan vara tungt.
Hon dricker upp den sista skvätten kaffe och tar på sig jackan:
– Samhällsengagemang handlar inte alltid om att man är modig utan om att man måste. Det är en komplicerad blandning av känslor och drivkrafter som kan vara både positiva och negativa. Men man har inget val om man ska klara av att leva med sig själv.
Jag känner mig fortfarande som en outsider i riksdagen. Jag kommer från en annan bakgrund och har en annan stil än vissa av ministrarna som varit med i spelet länge. De tror det är mod som gör att jag väljer kampen tvång är det att försöka förändra De tror det är lust som gör att jag väljer utmaningen skräck är det att allting bara ska fortgå De tror jag är tjockhudad för att jag kämpar och utmanar gråter gör jag kan ändå inget annat
Märta Tikkanen