Journalisters ansvar

Jag har under de senaste dagarna följt med olika kollegers debatt kring det eventuellt olämpliga i att tvnyheterna lyfte upp filmregissören Aku Louhimies tvivelaktiga regimetoder till så att säga förstasidesstoff. Det som genast slår mig är den hybris som många journalister förefaller att ha i förhållande till sitt yrke. En hybris som tar sig uttryck i en oförmåga att sätta sig in i andra människors situation. Viljan att utdöma straff, utan att tydligen reflektera över proportionerna.

En central punkt i problematiken är straffskalan. För mig, som inte har speciellt djup insikt i fallet Louhimies, är det för resonemangets skull kanske bäst att utgå från att det som framförs mot honom till största delen är sant. Inte desto mindre bestraffas hans brott, förseelser eller vad det kan vara, enligt en skala som med en djävulsk tyngd överträffar varje dom som våra nordiska rättsstaters domstolar kunde utdöma för fall av motsvarande dimensioner.

I Sverige begick nyligen före detta chefen för Stockholms stadsteater Benny Fredriksson självmord efter ett mediedrev mot hans ledarstil. En chefredaktör för en av våra finskspråkiga tidningar konstaterar kallt, med vederbörlig professionell hybris, att den olämpliga ledarstilen var det centrala och att det måste rapporteras. Om personen i fråga var svag och inte stod ut med detta, kunde det inte hjälpas. Hur rapporteringen skedde föreföll inte vara något problem.

När televisionens huvudnyheter väljer att toppa sin sändning med att Louhimies tydligen har uppträtt otillbörligt mot sina skådespelare, eller snarare skådespelerskor, har någonting gått fel. Detta är inte en fråga som skall diskuteras pinsamt länge på bästa nyhetstid. Vi skall inte få se hur en tårögd Louhimies kommer med en självkritik som för tankarna till omskolningslägren i kulturrevolutionens Kina.

En central dimension i sammanhanget är att Aku Louhimies inte är ensamt ansvarig för situationen. Ändå får han inför hela landets tv-tittare bära hundhuvudet. Om man vill försöka leta efter någon form av helhetsansvar kan man inkludera tradition och normer inom professionen, produktionslinjer och bolagens ansvar, och de trösklar som finns för de utsatta att driva sina klagomål.

Ett otillbörligt uppträdande på arbetsplatsen skall åtgärdas inom arbetsgemenskapen, inom dess hierarkier. De flesta av oss har erfarenheter av hur folk blir illa behandlade på sina arbetsplatser. Inom film och teater, där mänskliga relationer ofta står i centrum i all sin nakenhet (sic!), får det olämpliga, övergreppen, mer svårhanterliga former. Inte desto mindre skall de inte bli element i socialpornografisk pseudonyhetsverksamhet.

Mediedomstolar skall inte få förstöra människors liv så totalt och så massivt och så helt utan proportion till de förseelser eller brott som har begåtts. Tvnyheterna skall inte bli oövertänkta verktyg för ideologiska offensiver. Det som behövs är ansvarsfull journalistik.

Ett otillbörligt uppträdande på arbetsplatsen skall åtgärdas inom arbetsgemenskapen, inom dess hierarkier.

GEO STENIUS är journalist i periferin.