Staten, vän eller fiende?

Endast staten är stark nog att bryta den negativa spiralen och rädda sysselsättningen och finanssystemet, sade USA:s förre president Barack Obama under sin första stora presskonferens i Vita huset i februari 2009. Finanskrisen höll världsekonomin i ett järngrepp och Obama ville ”förhindra att krisen förvandlas till en katastrof”.

Runtom i världen togs dramatiska beslut som ökade den offentliga sektorns upplåning och risktagning. Samtidigt fördes en diskussion om det kloka – eller moraliskt rätta – i att skattebetalarna axlade ett allt större ansvar för finansmarknadens misstag.

Det blev ingen ekonomisk härdsmälta, men nästan överallt är staterna mer skuldsatta nu än före krisen. Något samförstånd kring samspelet mellan marknaden och den offentliga sektorn existerar ännu inte, tio år efter den massiva offentliga räddningsoperationen.

Men frågan om offentligt och privat är lika aktuell i dag, inte minst med Donald Trump vid rodret i Förenta staterna.

President Trump sänker skatterna och ökar statens utgifter. Eftersom den ekonomiska optimismen är stark i dag blundar republikanerna (som vanligen motsätter sig växande budgetunderskott) och hoppas att allt slutar väl. Samtidigt söker Trump och hans stab nya former för samspelet mellan privat och offentligt. De reformerna har fått mindre uppmärksamhet här i Europa än skattebesluten.

Ett märkligt exempel är Donald Trumps reform som ska bidra till att förnya den krackelerande infrastrukturen. Enligt planen satsar staten 200 miljarder dollar under tio år på vägar och broar, men vilka; ja, det beror på hur mycket privat kapital som står till buds. Reformförslaget lades fram i februari och innebär att de vägprojekt förverkligas som är mest lockande för privata investerare som ser fram emot framtida vägavgifter och brotullar. Siktet är inställt på över tusen miljarder dollar från investerarna.

Det här skulle vara ett nytt sätt att prioritera bland vägprojekten. Allmännyttan tolkas inte längre av folkvalda politiker och av tjänstemän, utan av privata investerare som kalkylerar framtida intäkter.

Samspelet mellan offentliga och privata aktörer tar varierande former i olika länder och på olika områden. Skillnaderna är enorma också mellan stater som har samma ekonomiska system, såsom europeiska marknadsekonomier och välfärdssamhällen. Tänk bara på vårdsektorn i Sverige och Finland. Skillnaderna är stora i dag och kommer att vara det också om vårdreformen träder i kraft.

EU-kommissionen presenterade i november en djupgående analys av hälso- och sjukvårdssystemens effektivitet och tillgänglighet i alla 28 EU-länder, State of Health in the EU. Alla verkar ha sin egen specifika mix av offentlig och privat hälsovård. Samtidigt är bristen skriande på gränsöverskridande och objektiva best practice-jämförelser som skulle visa hur enskilda länder har löst konkreta problem på bästa möjliga sätt, till lärdom för andra. Men tydligen vill alla länder, regioner och kommuner helst lära sig av egna försök och misstag.

Finlands sjukvårdssystem betecknas i rapporten som krångligt och ojämlikt. Vårt land har också ”ett större icke tillgodosett vårdbehov än EU i genomsnitt” på grund av långa väntetider i den offentliga hälsovården.

Återstår att se om vårdreformen leder till förbättringar när målet samtidigt är att spara pengar.

Men tillbaka till samspelet mellan privat och offentligt. Man kunde tro att skillnaderna i industripolitik inte är stora mellan Europas marknadsekonomier, men det är de. Vi kan ta exportgarantierna som exempel. Helsingin Sanomat presenterade i slutet av januari en jämförelse mellan exportgarantierna i EU. Den visade att finska staten garanterar finsk export i högre grad än något annat land garanterar företagens exportsatsningar.

I slutet av februari kom Statens revisionsverk med sitt utlåtande. Här förhöll man sig lite skeptisk till en rangordning av enskilda staters risktagning eftersom stödsystemen är olika. Men statsrevisorerna varnade för att ”riskerna relaterade till statens borgensförbindelser inte beaktas tillräckligt” i finländsk finanspolitik. De tunga riskposterna gäller exportgarantier och bostadsbyggande.

Finska staten, skattebetalarna, bär en betydande risk för företagens exportsatsningar. Är det klokt? Troligen, för utan statsgarantier skulle exempelvis vår varvsindustri inte vara så otroligt framgångsrik som den är i dag med beställningar som ger arbete många år framöver.

Men statsrevisorernas uppmaning ska ändå tas på allvar: Beslutsfattarna bör slå fast en maximal risknivå. Det måste finnas en gräns för hur stort ansvar skattebetalarna tar för företagens risker.

Vänstern och högern tvistar sedan länge om vem som kan sköta funktioner av allmänt intresse såsom vård, infrastruktur och teknologipolitik bäst. Vänstern tror på den offentliga sektorns suveränitet, högern på marknadens. Denna ideologiska fundamentalism leder inte långt, eftersom gränsen mellan privat och offentligt blir allt diffusare. Det finns ingen ekonomisk renlärighet i dagens värld, utom möjligen i Nordkorea.

Viktigare är att studera och utveckla samspelet mellan den privata och den offentliga sektorn. Offentliga monopol får inte bli privata monopol när verksamheter privatiseras. Goda erfarenheter från grannländer och grannkommuner ska utnyttjas, grannens misstag bör undvikas. Exempel på bästa praxis kan spridas. Den offentliga upphandlingen bör bli mer innovativ och bana väg för nya sätt att sköta gamla uppgifter.

Men allt detta förutsätter en nyfiken och fördomsfri inställning inom vår ekonomiska politik och samhällsdebatt, fri från ideologiska dogmer och revirbevakande. Då blir det lättare att se vilken kombination av privata och offentliga insatser som kan bidra till att lösa ett specifikt problem bäst. Eller om det är bäst att i enskilda fall undvika samarbete.

”Finska staten bär en betydande risk för företagens exportsatsningar. Är det klokt? Troligen, men det måste finnas en gräns för hur stort ansvar skattebetalarna tar för företagens risker.”

BJöRN SUNDELL

är fri publicist, ekonom och tidigare ledarskribent vid HBL.