Trubaduren speglar krigets fasor
Intrigen är snårig i Guiseppe Verdis opera Trubaduren och HBL:s recensent har några anmärkningar på regin. Men melodierna är otroligt sköna och sångarna duktiga i den spanska produktion som gästar Nationaloperan.
”Vill man sätta upp Trubaduren är det bara att se till att man har de fyra bästa sångarna i världen”, lär Enrico Caruso ha sagt. Operan innehåller ett krävande vokalt pärlband av otroligt sköna melodier och sprakande rytmer som bör få komma till sin rätt.
Storyn är dessvärre ett typexempel på ett krångligt operalibretto. I allmänhet gör man klokt i att ignorera de konstiga vändningarna med zigenerskan som slängde fel barn på bålet och bara koncentrera sig på relationerna mellan huvudpersonerna, de spännande situationerna och den fängslande modersrollen. Det var det som satte Verdis musikaliska fantasi i brand.
Produktionen härstammar från Liceu i Barcelona och regissören och scenografen Joan Rechi har valt att tolka händelserna genom Francisco de Goyas bilder från spanska frihetskriget mot Napoleon. Med denna visuella bakgrund framstår verklighe ten långt fasligare än operatexten. Goya finns också själv med på scenen som betraktare (med en konstig luciahatt) och namnen på hans etsningar projiceras på väggarna. Idén har sina goda sidor men fungerar lite sämre hos oss som inte genast förstår vad det är fråga om utan att ha läst på. Och vill vi verkligen läsa aforismer då vi lyssnar på Verdi?
Handlingen känns ovidkommande
Goya lär ha chockerats totalt av uppdraget han fick att beskriva kriget och nu chockerar han i sin tur oss. Regin är stundtals riktigt våldsam börjande med en omotiverad våldtäkt genast i början. Onekligen får helheten mera innehåll, då de fantasifullt levandegjorda bilderna utgör en del av storyn. Regin låter ofta på varandra följande scener överlappa i skarven och videotekniken fungerar bra. Någon annan egentlig dekor finns inte. Men hur fascinerande bilderna än är, dominerar de ibland så att själva handlingen känns ovidkommande.
Lite mera stöd som skådespelare kunde sångarna ha fått av regin och därmed kunnat ge mera emotionellt. Världsbäst var sångarna knappast – vilka skulle de nu vara – men duktiga nog. Vackraste rösten hade Elena Stikhina som sjöng Leonoras utsökta arior med mjuk klang och accep tabel koloratur. Hennes Manrico, venezuelanen Aquiles Machado, sjöng vackert om än inte så kraftfullt och han spelade mera sparsamt.
Så har vi då Verdis favoritroll zigenerskan Azucena. Trots ett ibland överdrivet vibrato var Sari Nordqvist imponerande med sin stora röst och sitt kraftiga utspel. Med lite mer hjälp kunde hon ha givit den gåtfulla rollen ännu mera djup. Greve Luna sjöngs av Claudio Otelli som har ett imponerande forte men kun de ha gjort sin stora aria med mera stil. Heikki Aalto klarade figurerna i Ferrandos roll.
Annorlunda
Dirigenten Patrick Fournillier höll hård disciplin på ensemblen och den välsjungande kören. Han hade ett genomgående sprittande tempo med snärtiga nyanser men de gånger det hade smakat med lite mera rubato eller så att säga sug på karamellen, då låter han bli.
I jämförelse med Rigoletto och Traviata, de två övriga verken i Verdis fantastiska treklöver, är den mellanliggande Trubaduren märkligt annorlunda och som nummeropera pekar den i viss mån bakåt. Men partituret är ett förunderligt fyrverkeri av vokal glans och härligaste Verdihumpa. Och publiken verkade nog nöjd efter premiären.