Audiovisuellt trakasseri
Det finns en marknad för filmer som Pacific Rim: Uprising bland asiatiska tonårspojkar, men varför denna usla leksaksaction går upp på bio här är obegripligt.
Än sen att nybakade Oscarsvinnaren Guillermo del Toro signerade den första Pacific Rim-filmen, fritt efter den japanska Godzillatradi- tionen, här representerad av gigantiska kaiju-bestar som redan i prologen jämnar San Francisco med marken.
Det var ingen lyckad film; skyll på den närmast obegränsade tillgången till specialeffekter och därtill hörande robotskrot. Samt ett karaktärsgalleri som inte hade en chans när man skruvade upp volymen.
I den obligatoriska fortsättningsdelen går turen till Steven S. DeKnight, hittills verksam närmast som producent och tv-serieregissör. Så när han kommer åt honungsburken är sockerchocken ett faktum.
En av de få som hänger med från originalfilmen är Rinko Kikuchi (som någon kanske kommer ihåg från Norwegian Wood, inte för att målgruppen är densamma), specialiserad på avancerad robotik. Annars handlar det mest om pappa Idris Elbas pojke John Boyega (Star Wars: The Force Awakens), robotpilot även han. Nämnas kan också Scott Eastwood, en skådespelare med utomordentligt goda gener.
Ont i öronen
Lugn råder när vi kommer in i handlingen men det är endast en tidsfråga innan kaijupacket återigen pockar på uppmärksamhet. Sedan slåss man så det står härliga till. Och två timmar senare är filmen slut, liksom trumhinnorna.
Den huvudsakliga orsaken till varför en film som Pacific Rim: Uprising ser dagens ljus är asiatiska tonårsgossar. Där finns nämligen en växande marknad för slikt, i synnerhet som mycket av handlingen förlagts till trakterna av sydkinesiska havet och bygdens egna söner samt döttrar finns med på ett hörn.
Men varför vi andra måste utstå dylikt dravel är och förblir ett mysterium. Strikt taget är Pacific Rim: Uprising inget filmdrama utan ett stycke leksaksaction som får Michael Bays Transformers att framstå som August Strindbergs Fröken Julie.