Generöst och gigantiskt med Wagner och Rott
Helsingfors stadsorkester. Håkan Hardenberger, trumpet; dirigent Fabien Gabel. Wagner, Zimmermann, Rott. Musikhuset 23.3. Wagnertrolleri och en symfonisk raritet, signerad österrikaren Hans Rott, stod på Helsingfors stadsorkesters program då fransmannen Fabian Gabel fattade dirigentpinnen.
Helsingfors stadsorkesters samarbete med franske dirigenten Fabien Gabel resulterade i en fin fredagskonsert. Musicerandet var genomgående intensivt, och speciellt gladde jag mig åt den varma och generösa klangen som satte sin prägel på hela konserten.
Inledningsnumret, Richard Wagners uvertyr till operan Tannhäuser (1845), hördes i den förlängda versionen som uruppfördes på Parisoperan 1861 och innehåller ett avsnitt med backanalisk balettmusik.
Gabel och orkestern trollade fram så livliga dramatiska bilder att det kändes nästan som slöseri att uvertyren inte efterföljdes av själva operan. En speciell eloge går till de gracila soloviolinerna.
Bernd Alois Zimmermann (1918– 1970) är känd för sin samhälleligt medvetna och avantgardistiska konst. I trumpetkonserten Nobody knows de trouble I see (1954) använder han sig av en negro spiritual i kombination med bland annat jazz och tolvtonsteknik.
Svensken Håkan Hardenberger var en fantastisk solist och Gabel, själv en trumpetist, var eld och lågor. Trumpeten sjöng, viskade och tjöt mot en mörk och lätt kaotisk bakgrund som förvandlades till trumkomp och Hammondklanger. Spritualmelodin var insvept i ett vemodigt skimmer.
En raritet
Konsertens andra hälft var tillägnad en symfonisk raritet. Österrikiske Hans Rott (1858–1884) hann under sitt korta liv färdigställa ett stort orkesterverk, den en timme långa symfonin i Edur (1880).
Gigantiska symfonier låg i tiden – man tänker på Rotts lärare Anton Bruckner eller studiekamraten Gustav Mahler, vars första symfoni uruppfördes 1889. Rott blev nedbruten av motgångar, och symfonin fick sitt uruppförande så sent som 1989.
De tematiska idéerna i Edursymfonin må vara någorlunda platta (en jämförelse med Mahler eller Wagner är kanske orättvis), men den massiva helheten håller ihop. Allt får ta sin tid, och mäktiga tuttin står i balans med kontrapunktiska och solistiska avsnitt.
Av de fyra satserna (Alla breve, Sehr langsam, Scherzo: Frisch und lebhaft, Sehr langsam–Belebt) gav de första två ett rätt behärskat intryck. I de senare två fick sedan olika musikaliska impulser florera på ett fascinerande sätt.
Det djärva scherzot med sina nyckfulla kast förde tankarna till Mahlers sätt att använda dansmusik i sina (då framtida) kompositio ner. Gabel och musikerna kastade sig helhjärtat in i musiken som förtjänar en plats i repertoaren.