Kvällen då Jussi blev vuxen

Vet inte hur många Jussigalor jag bevittnat och somnat mitt i. Maken till navelskåderi och verbal samt idémässig fattigmanskost får man i regel leta efter. Jag vill tacka mitt team, min fru, mina barn, mamma, kossorna på gården, och så vidare.

Och så kommer galan som alla bävar för, där allting kunde ha gått snett, detta i kölvattnet av Lauri Törhönenoch Aku Louhimies-gate.

Vad händer? Jo, de finländska filmarbetarna stiger mangrant upp, står raka i ryggen, skålar med bordsgrannen, bygger en jävla bro. Och dammar av talets gåva.

Det finns mycket ånger i luften, det förstås, men också lättnad över att äntligen få lägga den evinnerliga machokulturen åt sidan. Att vara sig själv, ge järnet.

Och så denna stolthet, branschstolthet. Det finns de som på förekommen anledning kryper till korset men framför allt handlade årets Jussigala om att det var inom filmbranschen som revolutionen började. Underförstått: häng på, spänn fast säkerhetsbältet!

Ett specialomnämnande förtjänar producenten Ilkka Matila (Den eviga vägen, Ikitie) som på klingande svenska lyfte fram frågan om internationellt samarbete, ett måste när det gäller filmbranschen.

Man kan bara hoppas att kulturminister Sampo Terho, på plats (bra), hängde med i resonemanget. Det där om nordiskt samarbete har sina sidor.