Stackars undersergeanter
Nu kommer #metwo. Då lär vi oss kanske att lyssna till att de som en gång g jorde illa, i dag har mera visdom än då.
På #metoo-rörelsen följer ett slags #metwo, en andra runda. Vad ska hända nu? Hur blir det härefter?
Mest självklart är att feministorganisationerna kan vädra lakan i vårluften och bädda nytt. Det är ny drive i kvinnokampen om dubbla livsberättelser och jämställdhet, allt det som ibland hotade torka in medan glastakets glas bara härdades, av tiden.
Män som betett sig illa avslöjas nu slag i slag. När det här skrivs är det senaste den konstnärlige ledaren vid Nationaloperan i en spagat som visste var den tog. Före det hade vi regissören till årets folkfilm, före det filmprofessorn och före det och före det...
Men snabbt har metoo-vårsmältan också gjort sig andra rännilar i terrängen. Metoo kom att handla om mer än män som betett sig illa mot kvinnor.
I Sverige hävdade sexton anställda hos stjärnadvokaten Elisabeth Massi Fritz att hennes ömmande för brottsoffer mest var en yta. Arbetsklimatet vid hennes byrå sades vara dåligt och hon påstods överdebitera och vara publicitetskrank och kändisorienterad.
Vid Kulturhuset i Stockholm uppdagades brister i ledarskapet hos den förre teaterchefen som jobbat sig upp från vaktmästare till boss. En kritisk rapport om hans tid som chef sammanföll med att han på sin frus konsertturné i Australien tog sitt liv.
Men så invand var metoo-dynamiken att medierna behövde förtydliga att hans fall nog egentligen var metoo, men ändå inte. Teaterchefens öde hade ingenting med sexövergrepp att göra.
Metoo har nu lärt oss mera om mod mot systemet och att oberoende av könsdistinktioner sluta ta skit.
Med metoo kommer ofta det vi redan betraktat som förflutet flytande tillbaka. Det finns ett dilemma i att i dag anklaga någon för sådant som har skett i tider när måttstockar och tumregler var andra.
Våra rättsprinciper lär oss också att man inte kan vara fullt så retroaktiv. Den som sa tattare och zigenare kunde inte veta att det i framtiden skulle heta romer.
Å andra sidan ska också våra egna erfarenheter få vara riktiga. Många har stora och traumatiska minnen av hur små vardagliga saker, för att inte tala om grava övergrepp, har varit djupt obehagliga medan omgivningen inte alls reagerade eller bekräftade. Det behöver man kunna säga i dag.
Vår historia är inte ett slutfört pussel. Det läggs ständigt till nytt och sådant som inte fastnade i gamla tiders fångstredskap. Så är det med hundraårsminnet av 1918 och så är det med oss själva. Vi måste få komplettera, förtydliga och lägga till.
Metoo skapar också problem för oss ifall vi ständigt, i ett slags ”långsinthetens lov” uppmuntras att ha oförrätter på lager, onda stämningar som kan plockas fram som ett gott konstmuseum med stort lager ständigt kan skapa nya och aktuella temautställningar av gammal konst.
Vi behöver kunna förhålla oss moget och försonande till det förflutna. Det är också fåfängt att recensera varandras vädjanden om förlåtelse eller att fundera om en Aku Louhimies var äkta, slug eller mediepreppad.
Den som talar har ju hur som helst fått sin självbild ställd på ända och ser nu sin egen fula makt ligga uppochner i diket. Vad man då säger i chock har inget stort värde. Viktigare är vad som händer sedan, under kommande år, för den som har ro att vänta och se.
Vi behöver ett humant förtroende för att de som en gång gjorde oss illa också de har vuxit i visdom. I vår militärutbildning sätts var fjärde pojke (och någon flicka) att vara undersergeant över andra. I varje kontingent har 19-åringar gormat, skrikit och hånat, som kuggar i systemet och ofta utan större erfarenhet av vare sig liv eller ledarskap. Många är röda om öronen över det i dag.
Någon framtida hashtagg kan handla om våra stuguchefer genom historien. När vi slungar minnen mot varandra behöver vi minnas att få av oss är totalt oföränderliga, eller oförbätterliga.
”När vi slungar minnen mot varandra behöver vi minnas att få av oss är totalt oföränderliga, eller oförbätterliga.”