Kulten kring Arki

Häromdagen besökte jag tillsammans med en turkisk väninna utställningen ”Tuntuuko tutulta? – Kuvia suomalaisesta arjesta/ Känns det bekant? – Foton från en finländsk vardag” på fotomuseet i Kabelfabriken. Min väninna studerar finska och talar det hyfsat bra, men jag insåg att jag hade en inte bara språklig utan också kulturell tolkningsutmaning här: hur förklara den speciella kulten kring det finska ordet ”arki”? Det har nämligen en lite finare valör än svenskans rekorderliga ”vardag” som är nog så fint det också.

”Suomalainen arki”, finländsk vardag, är något både magiskt och dygdigt, det är så många vill ha livet alla dagar året om; för att inte behöva vara rädda för att förlyfta sig emotionellt eller göra bort sig i festliga situationer, bli anklagade för att göra sig till, framstå som elitistiska eller högfärdiga eller orealistiska. I vurmen för Arki finns ett drag av protestantisk masochism. Helst går man i vardagskläder (arkivaatteet), köper vardagsost (arkijuusto), ägnar sig åt vardagsprat (arkipuhe) och om man begår ett hjältedåd så är det bäst att det försiggår inom vardagshjältens avmätta register (arjen sankaruus). Vardagsverkligheten (arkitodellisuus) är den enda verkliga och bjuder man gäster så helst då vardagsgäster (arkivieras). Bekymren skall helst vara vardagsbekymmer (arkihuoli). Vardagsmänniskan (arki-ihminen) skyr opraktiska extravaganser och överdrivna estetiska utspel, höga klackar, demonstrativa känsloyttringar och högkultur. Ofta utfaller det här som motsatsen till exempelvis italienskans ”bella figura”, strävan att ta sig väl ut.

Jag är inte riktigt säker på hur mina förklaringar gick hem när min väninna och jag vandrade omkring och tittade på bilderna. Men hon fnissade igenkännande när jag pekade på ostsmörgåsen med två gurkskivor som en lycklig nyförlöst mor i en sjukhussäng åt på en av bilderna. Och hon hummade inkännande när jag pekade på motiven fattigdom, skilsmässa, arbetslöshet, kronisk sjukdom och funktionshinder som gick igen på många av fotografierna.

Andra begrepp som inte var helt självklara för min urbana akademiskt utbildade väninna var ”talkoarbete” (talkoot) och ”dumpstra” (dyykata). Att så många av personerna på bilderna var frånskilda fäste hon också mera uppmärksamhet vid än jag.

Utställningen är i själva verket mycket bra. Jag rekommenderar den varmt. Den baserar sig på workshopen ”Arjen kuvat” (Vardagens bilder) arrangerad av Förbundet för fotografiska konstnärer. Den var en del av forskningsprojektet ”Kaksi Suomea – kasvaako eriarvoisuus?” (Två Finland – ökar ojämlikheten?) vid Östra Finlands universitet, som kombinerar samhällsvetenskaplig forskning, journalistik och fotokonst som undersökningsmetoder. De 400 fotografier som verkstaden resulterade i har donerats till Finlands fotografiska museums samlingar.

En del av personerna på bilderna har fotograferat sin egen vardag, andra avbildas av någon som följt deras liv under en längre tid. Bilderna och berättelserna kring dem är mångskiftande, gripande och på många sätt tänkvärda. En arbetslös frånskild kulturens mångsysslare i glesbygd med en son som har ett funktionshinder. En ung vuxengymnasist som cyklar, pluggar, odlar Naga Morich-chili och komponerar sin diet av grynost, rågbröd och köttpiroger. En ung mamma med en kronisk sjukdom som ibland mår bättre och ibland sämre men har stor glädje av sina barn och sina vänner. Och alla de andra som också fixar sitt liv på något sätt trots bekymmer. För många av dem är vardagligheten inte ett val utan ett tvång, av ekonomiska orsaker, men de har karisma och stolthet, de ingår i ett socialt sammanhang och har något de vill berätta. Projektet Kaksi Suomea har finansierats av Kone-stiftelsen, utställningen på Finlands fotografiska museum pågår till 20.5.

”Hur förklara den speciella kulten kring det finska ordet ’arki’? Det har nämligen en lite finare valör än svenskans rekorderliga ’vardag’ som är nog så fint det också.”

PIA INGSTRöM