Tänk först, testa sedan

Svenskarna presenterade nyss en ny modell för föräldraledigheterna. Jag bläddrar i rapporten ”Jämställt föräldraskap och goda uppväxtvillkor för barn” fylld av beundran och avund. Vårt eget land skulle som känt också reformera familjeledigheterna. Det förväntades ske på några månader och villkoret var att det inget fick kosta. Till sist avblåstes försöket av familjeminister Annika Saarikko, som i mitt tycke helt riktigt betonade att det just nu, med historiskt låg nativitet, inte är läge att försämra barnfamiljernas situation.

Samtidigt hade i Sverige 25 sakkunniga och experter i två års tid funderat på en liknande uppgift. Resultatet är en över 700-sidig rapport som diskuterar vad en familj egentligen är, hur arbetsmarknaden och föräldraskapet förändrats på senare tider, vilka särskilda utmaningar som gäller för olika familjer – till exempel invandrare, företagare, ensamstående föräldrar, eller sambon och särbon – samt hur föräldraledigheterna i ljuset av allt detta borde förnyas.

Det svenska förslaget förlänger de inkomstrelaterade föräldraledigheterna för ett litet barn med kring en månad. Ytterligare ett par månader viks för de 3–10 år gamla barnen. En ökad andel av ledigheterna viks för enbart pappan eller mamman, medan den del som fritt kan fördelas mellan föräldrarna minskar något. En helt jämn kvotering mellan föräldrarna föreslås däremot inte. Det är inte realistiskt att tänka sig att papporna faktiskt skulle ta ut en så stor del, påpekas det, utan en 50–50-kvotering skulle innebära att många familjer i stället tar ut kortare föräldraledigheter.

Den svenska modellen vill undvika även andra oönskade sidoeffekter. Den så kallade snabbhetspremien, som gav ekonomiska incentiv att föda barn tätt inpå varandra, ska skrotas. Här hänvisar rapporten bland annat till vår finländska forskning som visar att barn föds med allt tätare födelseintervaller, vilket kan öka hälsorisker och stressen för både barn och föräldrar. (I vårt hemvårdsstöd ingår en liknande mekanism, som likaså oavsiktligt lett till att kvinnor föder följande barn snabbare än de annars gjort.)

I Finland verkar reformen av familjeledigheterna nu bli riksdagsvalsfråga, och vackert så. Vi kunde nu gå in för att tänka först och testa sedan. Reformen förtjänar ordentlig förberedelse som talar klarspråk, också om vad den i praktiken skulle betyda för olika familjer. Hos oss har ju arbetsmarknadsparterna aningen skenheligt i jämställdhetens namn föreslagit reformer som i praktiken skulle förkorta ledigheterna – den situation man i Sverige vill undvika.

När vi så utarbetat en ny modell borde den testas i familjernas vardag, genom simulationer, eller varför inte i verkligheten? På så sätt kunde oönskade följder undvikas och byråkratiska hinder undanröjas i god tid, innan förmånerna tas i fullt bruk.