Arenbergs kullerstenar är cykelsportens elddop
I dag den åttonde april är det dags för kullerstensklassikern Paris-Roubaix, även kallad Helvetet i norr – L’Enfer du Nord. Endagstävlingen arrangerades för första gången 1896 och hör alltjämt till cykelsportens mest svårbemästrade och åtråvärda evenemang
För deltagarna i cykelklassikern Paris–Roubaix i dag är den 2,4 kilometer långa kullerstensetappen Troué d’Arenberg ett elddop. När de kommer dit har de åkt drygt 150 kilometer.
Vid början av Arenbergetappen håller de en hastighet av 60 kilometer i timmen, i slutet bara 30 på grund av det brutala underlaget och ett lätt motlut.
Kullerstenarna lades på Napoleons tid. Sedan 1982 ser en volontärförening till att de ligger rätt inför varje tävling.
Startar gör man i Compiègne, 75 km nordost om huvudstaden, varefter målet slutligen nås inne på den gamla velodromen i Roubaix.
Bakgrunden till smeknamnet ”L’Enfer du Nord” har inget med det besvärliga underlaget att göra, utan myntades av en fransk sportjournalist som 1919 beskrev det ännu krigshärjade landskapet när Paris-Roubaix återupptogs efter fyra års uppehåll. Ju längre bort från Paris han kom, desto eländigare blev det, hette det i rapporten. Tävlade gjorde man ändå.
Det som gör tävlingen så unik är de många kullerstensavsnitten, pavé, som det heter på cykelspråk. Landsvägarna är så gamla att vissa av dem användes redan under Napoleon Bonapartes tid. Inte konstigt att stråken ibland måste ses över, ett arbete som volontärerna i Les Amis de Paris-Roubaix – Paris-Roubaix vänner – skött med den äran sedan föreningen bildades 1982. – Vi går varligt fram eftersom arbetet med stenarna är väldigt tungt. En kvadratmeter väger ungefär 500 kilo. Efter en dags arbete ute på fältet brukar nattsömnen bli väldigt god, avslöjar François Doulcier, föreningens president och inbiten cykelfantast.
– Det här är vanligtvis mycket lugna vägar, nästan helt fria från trafik förutom en och annan traktor. Att få cykla på dessa vägar är tveklöst ett av mina största nöjen, även om det tar rejält på krafterna. Det kan jämföras med hur det är att cykla uppför ett berg; hjärtat slår lika hårt på pavén även om det är helt platt, säger han.
Kulturarv
Drivkraften bakom arbetet med kullerstensstråken är främst att föra regionens starka kulturarv vidare, detta i en landsända där cykelsporten för många är religion.
– Att vi avsätter tio helger per år för att arbeta med vägarna ser vi inte som en uppoffring, utan som ett privilegium, säger Doulcier.
Det är trots allt kullerstenarna som ger den världsberömda tävlingen dess karaktär och identitet, och utan dessa inget Paris-Roubaix. I varje fall inte i den romantiska tappning vi ser i dag. I motsats till hur det såg ut mellan 60- och 80-talet har tävlingen i dag förvandlats till en attraktiv garant för kullerstensvägarnas överlevnad i regionen. Här har volontärernas långa och ihärdiga arbete spelat en avgörande roll.
Pavéavsnittet som leder ut från byn där vi befinner oss har en tendens att bukta till sig under året, förmodligen mest beroende på de jordbruksmaskiner som från och till använder sträckan.
– Det är en väg som vi får justera varje år. I vintras hade vi en hel simbassäng med vatten här, så i dag tar vi bort några meter av asfalten så vägen lättare kan dräneras framöver. Lite längre fram har vi ett gäng unga volontärer som arbetar med att lägga en ny sandgrund, så stenarna kan läggas tillbaka i prydliga rader. Det handlar inte om att göra vägarna lättare att cykla på, utan om att återställa dem till sitt ursprungliga skick, utan potthål eller djupa fåror, då blir de också säkrare.
Mytomspunna Arenberg
När elitcyklisterna i morgon söndag når Haveluy har de avverkat över 150 km. Vid den tidpunkten i loppet bör lagens respektive toppåkare ligga så långt framme som möjligt i fältet, i synnerhet då nästkommande pulshöjare är Trouée d’Arenberg. Det är en 2,4 kilometer lång sektor som efter att den introducerades 1968 hunnit bli loppets klart mest mytomspunna och svårbemästrade passage, där det alltid bjuds på stor dramatik. Kullerstensvägen i Arenbergskogen är för ParisRoubaix vad stigningen Alpe d’Huez är för Tour de France. Det vill säga en riktig kioskvältare.
– När cyklisterna når ingången går det runt 60 kilometer i timmen, de bokstavligen spurtar in på sektionen. Innan den är avklarad har farten ofta sjunkit till 30 eller 35 kilometer i timmen, delvis på grund av
att det går lätt uppför på slutet, säger Doulcier.
Varför är det så speciellt att cykla i Arenberg?
– Stenarna är nästan dubbelt så stora där som på övriga sektioner, dessutom är de riktigt hemska på ytan, ojämna och kantiga. I Arenberg har du också ett större avstånd mellan stenraderna vilket gör att vägen blir extra gropig. Både kropp och cykel tar oerhört mycket stryk då det smäller till ordentligt mot varje sten, säger han medan han stryker handflatan över stenläggningen.
För att få cyklar och övrig utrustning att fungera optimalt i den tuffa terrängen är proffsteamen på plats och testar flera dagar innan själva racet drar i gång. Ingen annan tävling under året kräver så mycket rekognoscering av material som just Paris-Roubaix.
Bredare däck
För att reducera vibrationerna på cykeln kör samtliga lag med bredare däck och ett lägre lufttryck än normalt. Flera av de stora cykeltillverkarna kan erbjuda mindre stumma ramar med bredare marginaler för däck och bromsanordningar lämpade för denna typ av miljö, liksom mekanikern gärna lindar några extra varv med vadderad tejp runt styrena.
För cyklisten gäller det att vara så avslappnad som möjligt, vilket är lättare sagt än gjort. Ju snabbare du cyklar över stenarna desto smidigare upplever du att det går. Börjar du däremot bli trött och farten sjunker, ja, då känns det riktigt tungt. Det gäller även att kunna ”läsa” vägen, undvika de farligaste hindren, för att om möjligt slippa få punktering. Det kan också vara bra att sitta lite längre bak på sadeln och trampa med något tyngre växlar, för att om möjligt skona rump- och ryggmuskulatur. Ofta ser man proffsen cykla strax vid sidan om stenläggningen, ifall där finns utrymme, just för att få en skonsammare färd. Det är inte riskfritt med tanke på den enorma publik som alltid är närvarande.
När jag ställer frågan om vilken cyklist som bäst behärskat konsten att cykla på kullersten blir svaret efter viss tvekan – Tom ”Tornado” Boonen, belgaren som förra året valde att avsluta sin framgångsrika karriär. Det blev en ovanligt stilig sorti i samband med målgången av Paris-Roubiax, tävlingen han vann hela fyra gånger. Ett rekord belgaren delar med Roger De Vlaeminck, Nederländerna. Den enda nordbo som lyckats vinna klassikern är Magnus ”Maggie” Bäckstedt, svensken som 2004 spurtslog bland andra Fabian Cancellara inne på velodromen i Roubaix.
Alla cyklister är dock inte skapta för att mangla 54,5 kilometer kullersten. En bergsspecialist som väger runt 60 kilo kommer inte ens till start. Oavsett vem som är först över mållinjen i velodromen i morgon – en belgare, slovak eller tysk – kommer det att firas ordentligt i den flamländska regionen, inte minst bland volontärerna i Les Amis de Paris-Roubaix.