USA:s betydelse som motor i världsekonomin försvagas
HANDEL Alltsedan Nixon-tiden för drygt 45 år sedan har politiken i USA gått ut på att få Kina ut ur isolationen och in i den globala marknaden eftersom landet är en stor marknad och man dessutom utgått ifrån att ekonomisk integration också medför mindre risk för politisk konfrontation.
Efter att Sovjetunionen kollapsat var USA det klart ledande landet i världen även om Kina efter liberaliseringen av ekonomin i slutet av 1970-talet snabbt började utvecklas.
Man ansåg allmänt i väst att det vore fördelaktigt för världsekonomin om Kina blev medlem i världshandelsorganisationen WTO, och att landet tack vare en växande medelklass skulle utvecklas i en demokratisk riktning, samtidigt som det skulle börja fungera enligt marknadsekonomiska principer. Verkligheten har visat hur fel man hade och utvecklingen har snarast gått i motsatt riktning.
Kina fick 2001 som ny medlem i WTO och i egenskap av utvecklingsekonomi temporärt skyddstullar, som man inte har avstått från trots att landet i dag har världens största tillverkningsindustri, är störst när det gäller hållbar energi, har en högt utvecklad teknologi och är USA:s största utländska kreditgivare.
USA har under de senaste 25 åren före 2017 starkt förespråkat frihandel och har också tillämpat de lägsta tullsatserna. Detta var en vacker tanke, men 2006 kom ”Kinachocken” som ledde till att tillverkningsindustrin började slås ut i många delstater närmast i mellanvästern. Denna utveckling har fortgått och lett till att medelklassens situation i dessa stater försämrats vilket skapat politisk instabilitet. Dessutom har det lett till att man fått en omstridd president vilket splittrat landet. Donald Trump röstades in just av de delstater vars tillverkningsindustri slagits ut.
Vid senaste sekelskifte hade Kina, Europa och USA en stålproduktion av ungefär samma storleksklass. I dag är de två sistnämndas produktion i stort sett som tidigare medan Kina har fyrdubblat sin produktion till cirka 800 miljoner ton per år. USA och Europa fungerar enligt marknadsekonomiska principer medan andra faktorer bestämt produktionstakten i Kina.
USA har nu infört temporära tullar för att skydda sig mot Kinas överproduktion och sägs därmed ha startat ett handelskrig. Har inte handelskriget startats långt tidigare då Kina har dumpat sitt överskottslager?
USA:s låga tullsatser samt ett alltför lågt nationellt sparande i USA har lett till groteska underskott i valutabalansen, vilka delvis finansierats av Kina genom köp av federala obligationer till ett värde som i dag uppgår till åtminstone 1 200 miljarder dollar eller närmare 10 procent av den federala obligationsstocken. Kinas premiärminister uttalade nyligen att man strävar efter fredliga lösningar i handelspolitiken och att inte använda krediterna som påtryckningsmedel. Det är ett vackert löfte.
Det enorma handelsunder-
Har inte handelskriget startats långt tidigare då Kina har dumpat sitt överskottslager?
skottet samt ett underskott i den federala budgeten, som 2019 beräknas uppgå till hela 5 procent av bnp har lett till att den federala belåningen snabbt stigit till hela 80 procent av bnp vilket enligt några republikanska kongressledamöter är USA:s största problem i dag. Denna utveckling är i varje fall inte hållbar.
Det är förenat med stora svårigheter att uppnå en rättvis frihandel mellan en marknadsekonomi och en på många sätt slagkraftig kommandoekonomi där fackföreningar inte är tillåtna och åsiktsfriheten begränsad. Det är givetvis av största intresse att en fruktbar integration mellan dessa uppnås vilket förutom bilaterala handelsavtal torde kräva ökat nationellt sparande i USA.
Begreppet frihandel är mer eller mindre en myt vilket dagens verklighet visar. Exempelvis amerikanska Euler Hermes undersökning visar att det 2017 infördes 467 nya protektionistiska åtgärder i den globala handeln varav 90 av USA.
Europa har på grund av euroländernas påtvingade nedskärningar av konsumtionen under många år haft ett kraftigt exportöverskott uppgående i dag till hela 3,5 procent av bnp vilket USA till stora delar svalt. Exempelvis Tysklands handelsöverskott gentemot USA uppgår till cirka 50 miljarder dollar per år. Mot den bakgrunden är det knappast moraliskt riktigt och förenligt med en rättvis frihandel att Europa motsätter sig eventuella åtgärder som något skulle decimera obalansen.
USA:s enorma handelsunderskott är inte hållbart i längden och frågan är om Trumps åtgärder är de rätta. Oberoende av vilka åtgärder som vidtas kommer USA:s betydelse som motor i världsekonomin att försvagas.