Tungan rätt i mun

Ibland hinner vårt invanda språk inte med alla ideologiska snabbtrender. Plötsligt har du sagt ditt schibbolet och så är det försent.

I början av åttiotalet förflöt mina sista tonår i en miljö som präglades dels av brunrandig tapet från årtiondet innan, dels av det strängaste stråket i den finlandssvenska väckelserörelse jag växte upp i.

Sjuttiotalets typsnitt var feta och hade skugga. När bokstäver bildade ord och meningar fick man bland församlingsmedlemmar väga dem noga. Av misstag kunde man säga saker som hade fastnat från skoljargongen, som ”fan” eller ”förbannat” och det var inga snubblingar som förbisågs. Det var inte som när någon av glädje eller iver släpper en smygare och omgivningen skrattar, gör sig oberörd av odören, och vi alla sedan går vidare.

Nej, rörelsen stod ren mot ”världen” och tog strängt på ett ”ofrälst” språk. En förflugen sats var ett schibbolet, ett tecken i ens tal som förrådde att någonting inte stod rätt till och att man kanske inte alls längre borde höra till gemenskapen. Det krävde nollställning, förbön av en auktoritet och att man liksom offentligt ställde sig sist i kön och började om på nytt med Jesus.

Jag häpnas i dag själv över att under min livstid faktiskt ha tillrättavisats för ordet ”hej” som hälsningsord. Det sa man i skolan och med kompisarna alla dagar. Eller mojn. Men inte i Guds hus om söndagarna. Det ska ha varit för att en flock svin, besatta av demoner, i en medeltida bibelöversättning ska ha hoppat ut för ett stup och ropat hej.

”Int ska man säg hej, man ska säg fridh!” minns jag en vass kvinna säga på ortens släpiga dialekt. Hon påminde om en stork och kom under mina år aldrig att andas annat än elakhet, där hon klapprade med sin röda näbb och tillrättavisade.

Vid Fridhemsplan i Stockholm är det ingen slump att jag nu många år sena re sitter och tänker på det här. Mången kan tycka att det bör vara en rejäl befrielse och frigivning att nu i stället leva i den nordiska, värdeliberala innemiljön i medie och kulturkretsar med alla dess tankesmedjor, scensamtal och prosecco.

Om det bara var så väl. Dessvärre får jag gång på gång flashbacks från åren med tant Stork när samhället i stort håller så tungan rätt i mun, i en betydligt större kontext och under en högre kupa som saknar gud.

Vi lever i logofobi, i en rädsla för att säga fel saker. Bara ett enda schibbolet kan avslöja att man har ett tänk som är föråldrat, patriarkalt, diskriminerande, populistiskt, sexistiskt, binärt, nyliberalt, socialistiskt eller föraktar rutinmässigt kroppsarbete.

Den kollektiva ängslan att vara fel kan ha drivit den innerstadspoet som messade mig att hon ”tyvärr” måste ta tillbaka en gillande tumme på Facebook. När nu så många hade kritiserat det jag hade skrivit hade hon själv hamnat i fel läger.

Helsingin Sanomat (Nyt 5.4) tar upp den nya puritanismen som nu kommer utan religiösa förtecken. Den manifesteras, resonerar reportern Jose Riikonen, av vår hälsoångest och den renlevnad armbandet med hälsoelektronik fostrar oss till. Från det är steget kort till det rena och rätta samhället.

Vi önskar att vi kunde bli av med människor som per definition är fel. Vi frågar upprört varför kändisreportern på tv nattgästar och ”normaliserar” Teuvo Hakkarainen, Laura Huhtasaari eller Päivi Räsänen; varför vi inte bara fryser av dem som man kryobehandlar bort ett födelsemärke.

Det värdeliberala samhället är inte den soliga eftermiddag där olika lekar och spel får förekomma; inte den tivoligemenskap där var och en får bli glad i sin karusell. Frisinnet har paradoxalt ibland blivit militant, ett sättanerfoten som klipper av dialoger med människor, med en sekteristisk iver och ängslan som jag med en rysning känner igen från bönehusen med tapeterna.

Goda människor gör ibland fel och fel människor gör ibland det rätta. Om vi inte tillåter oss de nyanserna kommer vi att valla varandra till att bli både olyckliga och dumma.

”Frisinnet har paradoxalt ibland blivit militant, ett sätta-nerfoten som klipper av dialoger med människor, med en sekteristisk iver och ängslan som jag med en rysning känner igen från bönehusen.”

JAN-ERIK ANDELIN Hufvudstadsbladets Nordenkorrespondent